13/2 Lämnar Botswana

Och anländer till Johannesburg – den stad jag tillbringade mest tid i på hela resan

På morgonen var det bara upp och iväg mot gränsen. När vi kom dit blev vi först lite förvirrade. Vart hade vi kommit? Det visade sig snart att vi inte var vid gränsen till Republiken Syd-Afrika utan till Republicken BophutaTswana! Klart fånigt. Efter pappersifyllande fick vi snabbt ett endags transitvisum.

Vi åkte på grusväg genom ett snårigt bergigt landskap, här och där såg man små gamla gruvanläggningar. Folk bodde huvudsakligen i skjul, korrugerat plåt-stil. En del bodde i risiga hyddor. Gattig prägel över folket. Efter ett tag kom vi i alla fall till gränsen mot Sydafrika. Eftersom det bara är några månader sen ”självständigheten” har de inte hunnit bygga färdigt den nya gränsstationen ännu. Den var lite provisorisk.

Precis vid gränsen mötte vi två andra Overland-bilar på väg norrut. Förarna pratade med varandra ett tag. Sen uppmärksammade inte Neill att vi var vid gränsen utan han bara gav sig iväg och vi fick snabbt stoppa honom. Gränsvakterna var mest skämtsamma om det. Vårt första möte med Syd-Afrika – man skulle kunna tro att det var tennisspelare vi mötte och inte gränstjänstemän. De var vänliga och fryntliga. Vi fyllde i papper och allt var bra tills de fick reda på att vi inte hade någon returbiljett. Då hade vi ”problem” sa de. Men de lät sig övertygas av våra bankintyg. Och så skrev de i passet att jag får vara här till i augusti.

Vi åkte vidare till första lilla byhåla – Zeerust – där vi fikade. Spännande att vara i ett nytt land. Allt verkade nytt och annorlunda. Vi stannade i en annan byhåla och åt mat och vart helt chockade av hur billigt det var. Det gick sen igen genom hela vistelsen. Vi vande oss aldrig riktigt vid hur billig mat är här både i butik och på restaurang. Landskapet vi åkte genom nu var mycket mera bördigt. Vackert böljande. Stora industriellt odlade fält. Ensligt liggande farmer.

Så började vi närma oss Johannesburg. Åkte genom vidsträckta villaområden med flotta hus. Så kom vi in i city. Stannade på en P-plats. Steve, C-G och jag gick för att orientera oss, försökte hitta en turistinfo, karta, ta reda på var vandrarhemmet låg etc. Vi lyckades något så när, efter en massa letande. Jag mådde väldigt dåligt hela tiden. Kände mig matt och hade fruktansvärt ont i magen. Hade svårt att stå upprätt ibland. Blev bättre när jag fick gå på dass senare. Väldigt gasfylld mage.

Nåväl, efter en timme var vi tillbaka vid bilen och de körde oss ut till vandrarhemmet i Townsview. Vi bestämde oss för att träffas allihopa i morgon kväll och ta några bärs. Mat skaffade vi på ett av ”caféerna” i närheten. Det är butiker, inte kaféer, som har öppet nästan jämt och har ett hyfsat matsortiment, färskvaror undantaget, men mjölk finns. Senare skulle vi komma att göra våra flesta inköp på OK, lågprisvaruhuset, där mest svarta handlar.

Lobatse-(lift)-Johannesburg, 29,3 mil, sover på vandrarhem,

Resor: $0, Mat: $?, Sovplats: $1,20, Summa: $?

Och kommer till Sydafrika där vi möter Apartheids nakna ansikte för första gången

Men först passerar vi genom Boputhatswana – ett ”land” som just blivit ”självständigt” men som aldrig erkändes av någon annan stat än Sydafrika. I själva verket var det ett s.k. ”homeland” som Sydafrika var i färd att skapa runt om i landet som en sorts reservat för svarta, i det här fallet för Tswana-folket. Genom att ge sken av de olika ”folken” i Sydafrika hade sina egna länder med medborgerliga rättigheter där de hörde hemma skulle det se ut som att det vita Sydafrika inte diskriminerade sina egna medborgare utan bara hade gästarbetare från de olika ”hemländerna”. Boputhatswana var alltså en produkt av apartheid-systemet och aldrig något i verklig mening självständigt land.

En flicka längs vägen i Boputhatswana
Lekande barn
Skjul snarare än hus
Finns det kor så finns det också…
… cowboys
Den nybyggda och ännu inte öppnade ”gränsstationen” mellan Boputhatswana och Sydafrika. I mina anteckningar till bilden står det ”OBS Boern” angående den vita man i lederhosen som gör märkliga steg inne på gränsstationen
Vår amerikanska reskamrat Steve som ju faktiskt betalade för att åka medans vi åkte gratis
Bland det första vi ser i ”riktiga Sydafrika” är en välnärd ”massa” med sin magra ”boy”
Spritaffären med olika avdelningar för vita och svarta
Snart framme i Johannisburg eller Jo’burg som man sa
Johannisburgs utkanter
Vi såg många stora europeiskägda fabriker som förstås utnyttjade svart arbetskraft under apartheids villkor – en omdiskuterad fråga hemma

 

11-13 feb: Kasane-(lift)-Johannisburg, 128 mil, Sover på Overland-bilen
Kasane, Botswana-Johannisburg, Sydafrika

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *