15/4 Skillnad på besökare och besökare

Om ni ska bli sjuka utomlands – bli inte det i ett land som är isolerat av hela omvärlden

På morgonen kom Dr Pittaway igen. Han klämde och lyssnade som vanligt. Och sen plockade de fram några instrument som såg riktigt Frankenstein-liknande ut. De var till för att köra upp i tarmen och stoppa upp en lampa så att läkaren kan titta på tarmen inifrån. Men när allt kom omkring var det inte alls otäckt, inte ens när han tog en bit tarmvävnad som prov.

Senare på dan blev jag flyttad till en fyrbäddssal. De övriga tre var en jämnårig kille som hade varit däri två månader för ett virus, han mådde bra, en äldre farmare som hade fått malaria när han var i polisreserven, han mådde också bra, och så en underlig kille som hade huvudvärk – alla prova hade varit negativa – och rossel i bröstet, när han sov och rosslade pratade han i ett kör, ofta otydligt och svamligt, pga droger.

Jag fick en örtelefon och kunde lyssna på sjukhusradion som spelade ungefär samma musik som Radio 5 i Sydafrika. Åt hela målen nu och mådde bra, men dålig i magen. De började ge mig tabletter, dels små som verkade som cement, dels stora som skulle döda vad det nu var jag hade i magen.

Så var det problemet med räkningen. Jag var flitigt uppvaktad av folk från kontorsavdelningen. Eftersom jag inte hade någon (rhodesisk) försäkring måste de ha en underskrift på ett papper att räkningen skulle betalas. Det räckte inte med att jag hade pengar och jag kunde inte skriva på pappret eftersom jag inte hade någon fast adress i Salisbury. Och de ville inte att Claude skulle skriva på eftersom han var svart. Så jag fick ta och ringa Dillons fast jag inte velat oroa Pat nu när hon skulle resa och allt. Roger svarade och lovade stressat att komma.

Under eftermiddagsbesökstiden tittade han snabbt in med ett biträde som han så småningom presenterade som isn dotter – så nu har jag träffat hela familjen. Han skrev på pappret – förstås – och hörde efter med en syster hur det var med mig. Jag antogs vara kvar ett tag till och han sa att han skulle komma upp i morgon också. Kul att ha någon som tar hand om en.

Men jag är bekymrad över att ha en massa saker – försäkringsintyg, rena kalsingar, malariatabletter mm – på vandrarhemmet och ingen utom jag kan hämta dem. På kvällen kom jag på att skulle ta min malariatablett (igår var fredag = fridag) och frågade om de hade nån. Efter mycket letande sa de att jag fick vänta till i morgon.

Skrivet 2018: Så ytterligare en borttappad bild, nu från ”armé-lejonet” som jag skrev om den 7/4.

 

Salisbury, Andrew Fleming Hospital
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *