17/4 Skrivs äntligen ut från sjukhuset

Och firar friheten med en rejäl barrunda :-0

Jodå, mycket riktigt, när doktorn kom sa han att de fortfarande inte visste vad det var för fel på mig, men de skulle släppa ut mig eftersom jag mådde bra. Jag lämnade adressen till vandrarhemmet i Jo’burg. Jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen för att: lämna blanketten från Folksam så skulle han skicka den ifylld till Sverige, få mina tabletter, betala räkningen (vad den nu kunde bli på, sängavgiften lär vara c:a $6/natt). Jag fick gå och hämta mi värdepåse hos ”paymastern” men mina $3 i rhodesisk valuta saknades. De finns nog på avdelningen.

Gatubild

Fri som en fågel kände jag mig när jag gick till vandrarhemmet. Ringde Roger och sa att jag var ute. Ringde Claude som tänkte komma och hälsa på mig ikväll men som nu sa att han skulle komma och hämta mig vid vandrarhemmet kl 17.

Några förbipasserande som gärna ville bli fotograferade

Träffade Dennis på vandrarhemmet. Han hade börjat jobba. Trivdes bra. Var olycklig över att höra att jag varit sjuk, trodde jag varit hos familjen.

Problemet för mig var pengar. Jag skulle gå till sjukhuset och betala en räkning som jag inte visste hur mycket den skulle bli på. Sen skulle jag få $14 av Claude i kväll. Idag skulle jag dessutom skicka ett telegram för $6. Det lär vara mycket svårt att växla tillbaka dollar. Särskilt som jag inte fått kvitton i bankerna alla gånger. Jag lånade $6 av Dennis, växlade US$70 till RH$48 i en bank med löfte om att få köpa resecheckar tillbaka om jag ville. Räkningen var på $38:50. Sen spenderade Claude/jag en hel del pengar på kvällen och det gjorde att jag var pank dan därpå. Så jag fick växla en check till för att betala tillbaka Dennis. Sen hade jag @5 att ta mig ut ur landet på och snålade väldigt så jag hade $4,50 med mig ut.

Tillbaks till den 17:e nu. Jag hade fått en burk med mig att lämna avföringsprov till labbet i och lyckades pricka rät. Tog burken i en påse och gick och lämnade den. De skulle skicka räkningen poste restante Jo’burg.

Glömde skriva om malariatabletterna. Dr Pittaway ansåg att jag inte borde äta mer Kloroquine och sa åt mig att köpa ”Deltaprin” att ta en gång/vecka. Och jag lydde så jag var på ett apotek och köpte 10 tabl.

Blommande Flame Tree

Gick till posten för att skicka telegram men pennan var borta så jag fick gå och köpa en ny. Det kostade drygt $6. Skrev ihop många korta ord för att lura dem. Kom på hur de räknar: ord med mer än 10 bokstäver räknas som två. Gick till immigrationsdepartementet eftersom mitt visitors permit bara gällde till i morgon och jag inte kunde vara säker på att komma ut då. Fick köa länge men fick sen lätt fem dagar extra.

Åt på en pannkaksbar. Var på vandrarhemmet ett tag (fick den efterlängtade duschen) innan jag gick till sjukhuset. Fick mina $3 och tabletter. Lämnade blanketten. Och blev ombett att gå till kassa-avd för att betala. Där blev de tagna på sängen men lyckades så småningom räkna ihop vad jag var skyldig: $6 för olycksfallsintagningen, 3*$6 för tre övernattningar, laboratorietest $2,40 och så det som chockade mig: bröströntgen: $12! Tillsammans $38,50. Fick ett ordentligt specificerat kvitto på det.

Gatubild

Gick tillbaka till vandrarhemmet och väntade på Claude. Han kom i taxi eftersom hans bil var trasig fortfarande (han hade krockat med den). Vi åkte till en pub inne i stan som hade en helsvart publik. Mycket intressant. Inte så farligt uttittad. Levande musik. Pratade med Claude och en av hans vänner om Rhodesia och om Sverige. Drack rätt mycket bärs. Blev presenterad för en tjej som var där rätt ofta och som var vit! Vi bara hälsade på varandra. Claudes kompis föreslog att jag skulle dansa med några tjejer de kände. Dansade rätt mycket, kul. Så småningom gick Claude, jag och två tjejer därifrån och tog en taxi till ett lyxigt hotell i townshipet Highfields. Vi fortsatte dricka bärs (och grekisk Ouzo med tonic) och dansa. De visade mig hotellets många barer, etc. Allt för svarta. Huvudsakligen affärsmän som bor där. På den förra puben sa Claude att det var de rika och mellanskiktet som gick dit. De tyckte alls inte om de skitiga ölhallarna i townshipen och hade råd att åka in till stan istället (där ölen var billigare!). Vid elvatiden (tror jag) bröt vi upp, jag gav tjejerna pengar till en taxi och Claude och jag åkte hem till honom.

Där åt vi kvällsmat, kyckling och ris. När han fick höra att jag aldrig ätit Mielie Meal Malva Pudding* så lagade hans fru till lite. Det smakade inte så dumt som det ser ut. Vi pratade och groggade, taxichauffören som vi åkt med sist var med. Han berättade om vilken uppmärksamhet jag väckt när jag var här förut. Hans grannar och barn hade undrat vad jag var för en. Trött och full la jag mig att sova vid midnatt. Hade hafte en mycket trevlig och intressant kväll om än inte vad jag väntat mig.

Skrivet 2018: Lär ha varit en av Nelson Mandelas favoriträtter, se recept: https://www.thesouthafrican.com/one-of-madibas-favourite-recipes-chocolate-mielie-meal-pudding/

 

Salisbury, sover hos Maretza
Resor: R7, Mat: R7, Sovplats: R0, Telegram: R7:50, Sjukhusräkning R48, Summa: R69:50
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *