7/5 Kommer hem till Stockholm

Och inser att det ligger mer än man tror i uttrycket ”världen är liten”

Skrivet 2018: Tyvärr har jag inga anteckningar från resan hem från Malmö. Jag fick väl annat att tänka på än att skriva dagbok när jag väl kom hem. 😊 Det betyder ju också att jag inte med säkerhet vet om jag kom hem den 7:e eller den 8:e maj men om jag hade övernattat någonstans på vägen så gissar jag att jag hade skrivit dagbok för den dagen så min gissning är att jag lyckades lifta hela vägen på en dag.

Det jag med säkerhet vet är i alla fall en märklig händelse som jag vill dela med mig av och som får bli den sista berättelsen från resan:
Jag bodde vid den tiden på Söder i Stockholm, inte långt från Södersjukhuset. Den sista biten hem tog jag 54:ans buss från Hornstull (jag gissar att jag tagit tunnelbanan dit från någon av de sydvästra förorterna men det vet jag inte säkert). När jag då kliver upp på bussen för den allra sista – och bara några minuter långa – etappen, vem tror ni sitter där på bussen då? Jo, C-G av alla människor! Vem som blev mest förvånad vet jag inte – han visste inte ens vilken dag jag skulle komma hem, än mindre vilken väg jag skulle komma. Och jag var helt oförberedd på att se honom där och då. Men på så sätt kan man säga att jag fick både påbörja och avsluta resan tillsammans med honom. Stort tack till dig C-G, utan dig hade den här resan inte blivit av, en resa som betytt otroligt mycket för mig, både som erfarenhet och för min personliga utveckling. Jag avslutar med några tidigare visade bilder på oss två reskamrater.

 

Malmö-(lift)-Stockholm, 60 mil
Resor: $, Mat: $, Sovplats: $, Summa: $

 

 

6/5 Kommer till Sverige efter att ha rest i 5½ månad

Och även om det är efterlängtat så känns det också konstigt

Gick upp halv sju för att passa frukosten kl sju. Inte mycket till frukost. Jag, Pelle och Lennart gick tillsammans till flygbussen. Där satt (bland många svenskar) en kille från Sthlm som hette Gunnar. Vi snackade på bussen och sen på flygplatsen och satt tillsammans på planet. Han var helschysst. Hade jobbat på kibbutz i tre månader. Tyckte han lärt sig väldigt mycket om Israel och kände sig nedstämd över problemet. Vi pratade om våra reseerfarenheter och om att komma hem. (Det verkade helt overkligt.)

Hur som helst, på flygplatsen gick man till vilken incheckningsdisk som helst, gick igenom en liknande men inte lika petnoga kontroll som i Nairobi. Min resa föranledde kontrollanten att kalla på en överordnad som frågade ut mig mycket noga. Tog en öl och macka medan vi väntade på boarding. Skrev inte dagbok under resan utan satt och pratade med Gunnar hela tiden. Klart över Turkiet och Grekland, mycket fint. Våldsam turbulens vid ett par tillfällen. Liten molnglänta över Tyskland. Efter fem timmar gick vi ner mot Köpenhamn. Vi var båda i extas. Kändes oförklarligt.

Lite skillnad i förhållanden mellan att resa med en lastbil genom Sahara – sittande uppe på lasten av dadlar – och att flyga från Tel Aviv till Köpenhamn. Kontraster berikar! :-)

Mulet. Inte särskilt vårligt. Tog farväl av Gunnar som flyger till Stockholm. Gick ut och växlade pengar för att ringa hem. Mamma svarade och började gråta av glädje när hon hörde att allt var bra. Ett rätt långt samtal. Hon hade skrivit två brev till Johannesburg, det första hade aldrig kommit fram. Brev från Andrew Fleming Hospital i Salisbury som sa att jag inte hade bilharzia och tydligen inget annat. Hon hade tid åt mig hos tandläkaren men inte arbetsförmedlingen.

Så gick jag för att hämta ryggsäcken. Såg Gunnars säck och tänkte att den kommit fel. Tog båda av bandet. Såg att min ena axelrem gått av – omöjligt att laga. Fan! Kom på att Gunnar ”inte behövde” sin och bytte helt fräckt. Skulle gå till infon och fråga vad jag skulle göra med Gunnars säck. Då knackade det från ett fönster ovanför mig. Det var Gunnar. Jag signalerade för att försöka få honom att förstå att jag bytte. Han signalerade att jag skulle lägga säcken på bandet igen. Så jag gjorde det och antog att den skulle komma rätt. Får ringa honom när jag kommer hem.

Gick och växlade mer pengar eftersom jag inte visste att jag kunde betala buss och båt i svenska pengar. Tog en buss till hamnen för att ta en flygbåt och börja lifta redan idag. Men de var fulla till kl 22. Så jag fick vänta 1½ timme på en stor båt (18:00). Pratade med några svenskar som kom från Kenya där de varit i två månader. Skrev det här. Knäckande att sitta här bland alla äckliga halvfulla svenska skolbarn. MEN FANTASTISKT ATT SNART VARA HEMMA.

Rusning ombord på båten. Slogs av skillnaden i att resa och att resa. Satt ute i den kalla blåsten, fick ta på mig dubbla skjortor. I Malmö ringde jag vandrarhemmet och fick reda på vilken buss jag skulle ta. Chaffisen sa att han skulle tala om när jag skulle gå av men glömde så jag åkte med till ändhållplatsen. Sen snackade jag med honom om min resa och så när vi åkte tillbaka. Vandrarhemmet: 23 Skr + 10 Skr för papperslakan. Chock!!! Jävla hotellpriser.

På rummet tre engelska grabbar som är här och spelar tennis. Bjöd mig på mackor som kvällsmat och jag bjöd dem på färjegodis. Jag gillade inte riktigt vad jag såg här i Malmö heller, det är någonting i människorsnas beteende som känns fel. Men otroligt skönt att vara i Sverige. Första stegen var härliga. Nu återstår att se hur det går att ta sig till Stockholm.

 

Tel Aviv-(buss)-Ben Gurion Airport-(flyg)-Kastrup-(buss)-Havnegade Resor: $, Mat: $, Sovplats: $, Summa: $

5/5 Gör både Jerusalem och Tel Aviv på samma dag

Men ingen av städerna verkar väcka något särskilt intresse hos mig…

Skrivet 2018: Eftersom kameran blev kvarglömd i Johannesburg har jag inga bilder från Israel. Men häromdagen hittade jag några bilder från Nordafrika som C-G tagit och som inte publicerats här tidigare. För att lätta upp texten med något visuellt så lägger jag ut några av dem här – och öken finns ju faktiskt i Israel också. 🙂

OBS – Inte från Israel i maj utan från Algeriet i januari 🙂

Trött på morgonen och sov till kvart i nio. Snackade lite med amerikanen. Han sa att jag gjorde bäst i att åka till Tel Aviv idag eftersom transporter inte funkar nåt vidare under sabbaten. Jag kunde ta en billig buss men borde göra det senast vid tretiden.

Jag sa att jag ville ringa till El Al och han berättade att jag måste skaffa telefonpoletter på posten. Han skulle visa mig vägen. Jag skrev en lapp till Göran och bad hotellägarn lämna den till honom men det ville han inte. Så gick vi genom gamla stan som mycket påminde om en medina i Nordafrika.

Kom ut genom Jaffa Gate och tog en buss en bit längs Jaffa Rd till posten, där vi skildes åt. En man frågade om han kunde hjälpa mig (telefonkatalogerna verkade vara enbart hebreiska) och visade mig istället hur jag skulle gå för att komma till El Al-kontoret – och till turistinfon. På det senare fick jag en karta och fick veta var Tel Aviv-bussarna gick. På El Al rekonfirmerade jag biljetten och fick veta om flygplatsbussarna från Tel Aviv.

OBS – Inte från Israel i maj utan från Algeriet i januari 🙂

Sen satte jag mig på ett kafé och åt bakelse. Mest för att fördriva tiden bestämde jag mig för att gå och titta på klagomuren. Gick längs Jaffa Rd till Jaffa Gate och in genom gamla stan. Synd att jag inte hade kameran. Kom till klagomuren efter att säkerhetsvakter bett att få titta i ryggsäcken (men bara rotat lite i toppen). Inte mycket att se. Över hela Jerusalem ser man mycket ortodoxa judar i sin speciella utstyrsel. Satt och åt jordgubbar som jag köpt i ett stånd och skrev ett vykort till Leffe.

Så gick jag tillbaka genom prången, kom förbi nån sorts kyrka eller dylikt där Jesus blivit korsfäst. En svensk chartergrupp var där och jag snackade lite med några av dem. Hade gott om tid så jag bestämde mig för att gå hela vägen längs Jaffa Rd till bussterminalen. Stannade på ett ställe och åt bröd med grillspett.

Bussterminalen var stor och ”busy” men välorganiserad och ändamålsenlig (jfr Marocko). Biljetten kostade bara IL19:50. Åkte en expressbuss som bara stannade några gånger. Vackert, kuperat landskap. I Tel Aviv stannade den vid en ännu större terminal. Jag försökte fråga några människor om turistinformationen men de kunde inte engelska. På en polisstation fick jag veta att buss nr 5 till vandrarhemmet gick alldeles intill där. Bussen gick en lång, lång väg genom en rätt tråkig stad. Ute i ett förortsliknande område tog det mig ett tag att hitta fram till Youth Hostel.

OBS – Inte från Israel i maj utan från Algeriet i januari 🙂

Receptionen stängd men folk satt och väntade. Jag satte mig och skrev dagbok. Träffade två svenskar, Pelle och Lennart, som varit här i en och en halv vecka och skulle hem med samma flygplan som jag. Så bokade jag in mig – rätt dyrt: IL56, men då ingår frukost. Duschade och lånade hårschampo av Pelle. Skönt. Satt och snackade på rummet, och nu har jag skrivit det här.

Åt middag på vandrarhemmet: soppa, kyckling med ris och ärtor för bara IL32:-. Jobbade med dagbokssummeringen ett tag innan jag la mig.
I MORGON SVERIGE

Skrivet 2018: Eftersom datorn inte har ”Tre kronor”-symbolen så lägger jag in det sista stycket direkt från dagboken. Kan man ana lite hemlängtan? 🙂

Jerusalem-(buss)-Tel Aviv, sover på vandrarhem
Resor: $1,50, Mat: $6, Sovplats: $3,50, Övrigt: $0,50, Summa: $11,50
Jerusalem-Tel Aviv, Israel

4/5 Flyger vidare till Israel och Jerusalem

Den omfattande säkerhetskontrollen förklaras av att det här var en tid med många flygkapningar, inte minst riktade mot Israel

Var väldigt trött på morgonen. Sörjde fortfarande kameran. Pallrade mig upp kvart i nio och ringde El Al. De hämtar mig kl ett. Duschade. Gick ner och åt frukost. Engelsk mastig sak, orkade inte allt.

Tog en promenad ut på stan efter att ha hört att de börjar servera lunch halv ett. Blir knappt med tid. Gick mot vad som verkade vara centrum. Så småningom började jag känna igen mig här och där (2018: jag hade varit på charterresa till Kenya 1½ år tidigare). New Stanley Hotel där vi åt förra gången; Thorn Tree Café med anslagstavlan (ingenting från C-G), moskén, Harambee House, Hilton, etc. Såg, körande på gatan, en sugga (2018: en annan typ av svensktillverkade militär terrängbil än ”valpen” som vi såg i Lagos för den som har gott minne, se bild) !!! Ljust skärmålad (skär=rosa för er ungdomar som inte var med på den tiden 😉 ), med svenska plåtar. Kunde tyvärr inte springa fram och hälsa på den. Häftig syn. Strosade omkring ett tag.

En ”sugga” eller RAPTG915 som militären sa, här dock traditionellt kamouflagemålad och inte ”skär”/rosa

Kom förbi SAS-kontoret och såg att de hade skandinaviska tidningar. Gick in och läste DN, upp till igår! Läste om 1:a maj – 15 000 med VPK; PGS med SKP/Facklig enhet; KFMLr heter sedan årsskiftet KPMLr. Ha!

En av de anställda var svenska och jag hörde henne prata med svenska kunder men hälsade inte på dem, här är det ju inte så märkligt att vara svensk. Såg också i tidningen att hockey-VM håller på, hittills verkar Sverige klara sig bra. Gick därifrån tillbaka mot hotellet.

Tre ungdomar hälsade på mig och småpratade lite grann. Sa att de var flyktingar från Uganda. Och så började sagan. De hade svårt i Kenya, fick inte gå på universitetet etc. Vore bättre att vara i Tanzania. Men svårt att komma dit. Kunde inte lifta genom nationalparkerna. Kunde ta tåget till Mombasa och jobba på båtar till Zanzibar. Men – inga pengar till tåget, behövde 60 KShs/person. Visst! Kände alltför väl igen mig från förra gången jag var här även om storyn var annorlunda. Kanske var den del sant men de ljög säkert t.ex om att de bara varit här tre dagar. Gav dem 5 KShs för att bli av med dem, efter att ha sagt att jag var pank.

Tillbaka på hotellet, bytte till kängor, packade ryggsäcken (inkl objektiv den här gången). Gick ner till restaurangen och frågade vad som gick fort. Hamburgare på tio minuter. Nu efter 20 min (fem i ett) kom den.

Den var rätt god och jag hann äta i relativ lugn och ro. BA betalade, utom bärsen. Satte mig i lobbyn strax efter ett och snart kom chauffören. Åkte kleinbus ut till flygplatsen. Stor och ödslig. Check-in hade inte börjat ännu. Gick och växlade tillbaka i banken: 16:20 Kshs mot US$2:-. Väntade ett tag och hälsade på två amerikanska tjejer som skulle med samma plan. Så började check-in och jag var först. Fick fönsterplats.

Och så säkerhetskontrollen. Det började med att en av de många El Al-kvinnorna ställde en massa frågor och tittade i passet; var hade jag varit, vart skulle jag, var hade jag bott förra natten, varför så lyxigt, hade jag fått några paket av någon, när packade jag ryggsäcken, etc. Så plockade hon ut allt och gick igenom allt utom filmburkarna (bara c:a 1/5 av dem). Använde metalldetektorn på oläsligt och skorna. Radion fick hon kalla på en hjälpare för; jag hade ju inga batterier så den kunde inte prövas. Han litade helt på vad jag sa: att jag använt den igår och ingen hade rört den sen dess. Han frågade om jag förstod syftet med kontrollen och så berättade han att de haft dåliga erfarenheter… Sen fick jag packa ihop allt igen; fick det något så när välpackat. Hon varnade mig att hålla ett öga på mitt handbagage.

Tullen och passkontrollen var inget problem. Använde mitt ”gamla” pass här i Kenya och byter till Sydafrika-passet i Israel. Sitter nu i en bar med en öl och väntar. Klockan är bara tre.

Gick ner till gaten så småningom. Bland de första när det började den personliga kontrollen. Extra noggrann kroppsvisitation. Undrade över mina två pass. När vi gick ombord såg jag att det stod kenyanska soldater runt planet och spejade utåt fältet. Väl ombord var det inget särskilt. Satt vid fönster med två tomma stolar bredvid mig. När vi taxade ut och drog igång följde två jeepar med israeliska säkerhetsvakter planet på varsin sida.

Mulet. Läste Jerusalem Post som de delade ut. Jobbade med dagbokssummeringen. Roligt att läsa de gamla anteckningarna. Har nu ätit den anspråkslösa flygmiddagen – kosher och allt. Har kommit på att jag kanske kan ta en flygplatsbuss från Ben Gurion till Jerusalem istället för Tel Aviv. Och försöka hitta Göran redan ikväll. Får se när jag är på flygplatsen.

Så landade vi. Tog normal tid att komma igenom passkontrollen och få bagaget. Ingen tullkontroll (gick i grön fil). Utanför kunde man ta ”servicetaxi” till Jerusalem och jag bestämde mig för det. Det kostade IL73:- (först var jag på flygplatsbanken och växlade in US$30 och fick IL499:-) man var 7 passagerare i varje bil men satt bekvämt – förlängda mercor.

Såg ingenting eftersom det var alldeles mörkt. Hade Görans vykort långt ner i säcken men kom ungefär ihåg vad han skrivit. Blev avsläppt vid Damascus Cafe i muren runt Old City. Gick nerför Al-Wad Rd letande efter Al-Ahram hotell. Några hundra meter ner hittade jag det och trängde mig in genom dörren. En ung kille tog emot och sa att han kände Göran men att han inte bodde där för tillfället. Nåväl, vad gör man. Jag fick en säng för IL35:- i ett rum där det låg en amerikan och sov. Måste väcka honom för att komma in. Välbekanta arabiska toaletter. La mig med en gång i värmen. Konstigt att vara i det hatade landet.

 

Nairobi-(lift)-flyg-(lift)-Ben Gurion Airport-(taxi)-Jerusalem, sover på hotell Resor: $4,50, Mat: $1, Sovplats: $2, Summa: $7,50

3/5 Hemresan startar, ska flyga via Kenya och Israel till Köpenhamn

Men humöret går från ”smånynnande och glad” till ”helt knäckt”

DEN STORA DAGEN

Gick upp halv åtta och höll mig sedan hela dagen före mitt uppgjorda tidsschema.

Åt en lätt frukost innan jag gick ut. Tog en buss från Berea till Loveday St. Köpte ytterligare en anteckningsbok att använda för en sammanställning av de övriga som jag hoppas göra under hemresan. Tog en buss ut till vandrarhemmet (ringde igår och fick veta att jag hade post att hämta). Hämtade posten och tog samma buss tillbaka.

Det var ett brev från mamma (tydligen hade hon fått adressen av C-G) och ett vykort från Göran Z i PGS (skrivet 2018: PGS=Palestinagrupperna i Sverige). Han är i Israel (hade fått mitt kort eftersänt) och tyckte att jag skulle komma och hälsa på honom – i Jerusalem. Beskrev vägen till sitt hotell. Det vore ju kul om det går på bara en dag, men jag tyckte han skrev att det tog en timme med service-taxi.

Så brev från mamma, hon längtade förstås efter mig, farmor är dålig, Per har tydligen jobbat, och så har hon pratat med Roslagstulls sjukhus och bett om en tid för mig (???): onsdag halv två. Men jag är ju bra nu. Fast det är nog bäst att gå och prata med dem.

Tillbaka i stan gick jag till banken, Fox St, för att lösa in en $20 check till US$ sedlar. Men de hade slut på dollar så jag fick gå till Commissioner St där jag fick en $10 och två $5-sedlar. Bra att ha i Nairobi/Tel Aviv. Så gick jag till posten men de hade fortfarande inget labb-brev. Kanske försöker skriva till dem hemifrån om jag kommer ihåg adressen Jag borde ju betala och jag vill inte riskera att Dillons får räkningen.

Tog farväl av downtown Jo’burg och gick ”hem” Duschade och tvättade håret (det senare för sista gången under resan), fotade några tidningar (filmen trasslade) diskade köket (tog väldigt lång tid och blev ändå inte bra) och så packade jag. Det gick rätt bra, ingenting i fickorna , en välstoppad huvudsäck och så packpåsen och liggunderlaget. Så satte jag igång att laga mat en sista brakmåltid – stor clubsteak, ris, stekt lök, stekta äpplen, ett stekt ägg. Åt det mesta, mycket gott och fruktcocktail med vaniljsås till efterrätt men åt inte allt – proppmätt.

Hade bra med tid, skulle gå hemifrån tio över fyra. Kollade noga att jag inte glömt nåt innan jag gick. Gick smånynnande och glad i hågen ner till jvgstn, vägde ryggsäcken = 18 kg. Kanske varit för hård i bantningen. Var vid flygterminalen tjugo i fem. Gott om tid tyckte jag men bussen gick inte förrän fem och kom fram halv sex, precis när jag måste checka in. Lite onödig stress men det var fortfarande kö när jag checkade in. Blev dock ombedd att gå direkt till avgångshallen så jag kunde inte växla tillbaka de c:a R6 jag hade. Snabbt genom pass- (ute ur Sydafrika!!!) och säkerhetskontrollerna.

Boardingen hade inte börjat ännu så jag gick till baren för att spendera mina rand. Köpte bland annat en Time, den som kom i förrgår – kul! Snart boarding, buss ut till planet, säte långt fram (ej fönster) i ”icke-rökar”-avdelningen men en knapp meter från mig sitter folk i rökaravdelningen och bolmar. Vi lyfte (tråkig Jumbojetstart – känns knappt) c:a en kvart försenade (19:00 JHB-tid). Ställde fram kockan en timme till Kenya-tid. Beräknas landa 23:30 (Kenyatid). Sitter och smuttar på en rom & cola medan jag skriver det här. Är väldigt sömnig men ska försöka börja ”summera” dagböckerna. Middag serveras så småningom, får se om jag orkar något.

Skit helvete fan också! Nu är jag på hotellet och har just kommit underfund med att jag sumpat kameran!!! Jag minns att jag lämnade den i säkerhetskontrollen men minns inte om jag tog den med därifrån. Den kan ha blivit kvar där, i baren, i avgångshallen eller möjligen på planet. Den är väl borta för alltid men jag ska i alla fall skriva till British Airways när jag kommer hem för att se om de kan hitta den. Försäkringen lär väl inte täcka sån slarvighet. Fan, det förstör ju hela hemresan. I alla fall så började jag på dagbokssammanställningen på planet, åt en del av middagen och höll mig vaken tills vi landade halv tolv.

I kontrollkön på flygplatsen träffade jag en svensk familj som bor i Johannesburg. De skulle på semester i Kenya. Ryggsäcken kom ut hel. Kontrollerna gick bra. Växlade US$10 och fick KShs 77:-. Ställde mig i kö vid BA-disken och fick så småningom en hotellrekvisition på Panafric och en taxi-resa dit. Tillbaka får jag ta mig på egen hand. I morgon bitti ska jag ringa El Al och konfirmera biljetten och höra när man ska vara på flygplatsen. På hotellet strax före ett. Ska sova nu men känner mig helknäckt för kamerans skull.

Skrivet 2018: Tro det eller ej, men kameran kom till rätta. Jag kunde så småningom hämta ut den på British Airways kontor i Stockholm. Men det blev alltså inga bilder vare sig från uppehållen i Kenya och Israel eller från hemresan ”med hjälp av tummen” från Köpenhamn till Stockholm.

Johannesburg-(flyg)-Nairobi, sover på Panafric Hotel
Resor: R1,95, Mat: R5,35, Sovplats: R0, Övrigt: R0,20, Summa: R7,50

 

2/5 Hänger med svenska Eva som arbetar som volontär

Både på välgörenhetskontoret och hemma hos henne

Min mjölk var stulen på morgonen så jag fick lov att gå och handla. Efter frukosten gick ajg till Black Sash. Dels för att få reda på Evas telefonnummer och dels för att sitta och lyssna på rådgivningen. När jag kom upp såg jag att Eva var där! Bra. Hon sa att hon skulle komma över på eftermiddagen och hämta kläderna och så skulle jag följa med henne ett tag.

Så lyssnade jag när hon och en annan tjej redde ut hur man skulle skriva ansökningar och intyg för den som kom och sökte hjälp. Det gällde mest sånt som hade med ”pass” eller ”referens”-böckerna att göra, ändringar av namn och etnisk grupp-uppgifter, utfärdande av bok för oregistrerade vuxna, etc och ett fall där det gällde själva uppehället, en kvinna som beordrats lämna Johannesburg inom 72 timmar som överklagade.

Huvudlärdomen jag fått på Black Sash är att ”självständigheten” för Transkei och BoputaTswana drabbar väldigt hårt dem som blir medborgare där och bor och jobbar i Republiken Sydafrika. De förlorar alla rättigheter i Sydafrika, social trygghet osv. Var där ett par timmar.

Gick till posten, ingenting från labbet i Rhodesia. Kris. Åt lunch på Wimpy. På rummet började jag packa, dvs gå igenom vad som skullemed hem och inte. Provpackade ryggsäcken för att ta med till Eva och väga. Lämnade en hel del men hade böcker etc i ryggsäcken. Vill helst inte posta dem.

Läste tidningen ett tag innan Eva kom. Lämnade säcken för att ta med deras våg hit istället. Hon tog hand om kläderna: C-G:s regnställ, våra undertröjor och min mössa. Först åkte vi till en av hennes väninnor som var svenska, gift med en sydafrikan. Schysst. Lekte lite med hennes 3-årige son. Sen åkte vi hem till Thams och vi pratade medan hon lagade mat.

På kvällen skulle hon undervisa i ”skolan”. Hennes svenska väninna och hennes man hade sen ett par år tillbaka anordnat en skola för de svarta som jobbar i hemmen i det området. Två ggr/vecka samlas de (c:a 80 nu) i deras hem för att studera, mest språk. Först deras eget språk med hjälp av svarta frivilliga lärare och sen engelska. Eva undervisade i engelska. De lär sig också skriva och läsa. De använder vanliga skolböcker som de köper själva. De är huvudsakligen äldre som saknar utbildning. De tycker att det är väldigt roligt. Intressant för mamma.

Så kom Micke hem och vi åt och pratade ett tag innan vi åkte tillbaka till Soper Rd. Ryggsäcken vägde 17½ kg. Bra. Då kan jag ha tjocka tröjan i och spara en del jag tänkt slänga. Tog adjö och plockade ihop min tvätt. Kom på att jag skulle tvätta jeansen också och satte igång att sprätta upp uppläggningen jag gjort. Tog en halvtimme. Sitter nu på tvättinrättningen.

En hund som bodde på Soper Rd

Idag hittade jag min lilla anteckningsbok och almanacka som försvann i Vic Falls. De låg i ryggsäcken. Hurra!

 

Johannesburg, Sydafrika
Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R6,20, Sovplats: R1,50, Övrigt: R0,12, Summa: R7,82

1/5 Får ett enskilt samtal med Desmond Tutu

Som jag då inte visste något om men som jag tyckte var ”en mycket fin man” 😊

Pallrade mig upp strax före åtta, gick över gatan och ringde SA Council of Churches och fick höra att jag skulle träffa Bishop Tutu (generalsekreterare) på 80 Jorissen St (där jag var och frågade efter Christian Institute). Försökte ringa ambassaden men samma konstiga ton som tidigare. Gick och handlade frukost. Hem och åt. Ringde ”the operator” för att fråga om ambassaden och fick veta att det var ett gammalt nummer. Med det nya numret gick det bra och jag fick veta att jag inte hade någon post. Så gick jag ner på stan. Först till El Al, där den vanliga kvinnan var. Jag fick reda på tider för mina flyg och fick veta flygplatsskatten i Tel Aviv. Inga problem med resan. Tog adjö efter många besök.

Gick till The Star och köpte förra onsdagens nr med notis om nödvändigheten av toalett-apartheid (minister-uttalande). Så gick jag och åt en banana-boats-lunch på Wimpy.

Kom upp till SACC strax före tolv och fick vänta ett tag. Tutu hade presidenten i SACC hos sig och jag hälsade på honom innan han gick. Pratade med Tutu i ungefär en halvtimme. En mycket fin man. Jag kanske skriver ut en intervju på annan plats här i häftet, det viktigaste han sa. Små chanser för fredlig utveckling – förändringarna måste komma snart. Kunde inte säga att han var för sanktioner, pga att det vore illegalt och rummet var avlyssnat, men han var för sanktioner. Han var en bra ”talare”, väl valda ord. Överraskad av att få så mycket som en halvtimme med honom.

Gick till jvgstn. Tåg till Lawley 14:45. Till Pretoria 13:20. Klockan var 13. Jag bestämde mig för Pretoria och polismuseet men ångrade mig i biljettkön. Så intressant var inte museet. Gick till posten och frågade efter poste restantebrevet från labbet i Rhodesia. Nix. Gick och la mig i en park och läste dagstidningar. Stora nyheten: Azania Peoples Organisation AZAPO bildades i helgen av ett antal moderata svarta ledare (däribland Tutu). De förkastar Community councils och homeland-ledare.

Fick en The Star som var en ”Africa Edition” med ”sju sidor nyheter från townshipen och om afrikaner i världen”. Delvis samma som vanliga Star men förstasidan, sporten och en del insidor var klart målinriktade på svarta. Tog kvart i tre tåget till Lawley. Tog några bilder, inte många.

Gick av i Lawley och frågade om nästa tåg till Jo’burg. Kvart i sju!!! Helvete! Hon föreslog att jag gick de 4 km till Lenz där det gick fler tåg. Sagt och gjort. I Lenz kvart över fyra. Nästa tåg kvart över fem. Väl sent med tank på att Mrs Gould skulle hämta mig halv sju men inget att göra. Soweto lika deprimerande med smog. I Jo’burg 18:20, snabbade mig upp till Soper Rd, var där 18:35. Hon kom 18:40 så det gjorde inget.

Åkte ut till Dunkeld i Sandton. De bodde i en lägenhet (!) men en väldigt flott sådan. Maken äldre, prudentlig läkare med inte fullt så radikala åsikter. Mycket trevlig dotter, Philippa – Michaels tvillingsyster – och hennes skolkamrat Susie var där. Vi åt middag. Trevligt samtal hela kvällen. Om min resa, om Sverige (föräldrarna var i Stockholm 1961) och en del om Sydafrika. Jag hade en trevlig kväll. Inte hem förrän kvart i elva. Sker dagbok.

Upptäckte att jag tappat bort Eva Thams adress och telefonnummer. Fan! Hur ska jag nu kunna ringa henne i morgon angående mina kläder som jag inte ska ta hem.

 

Johannesburg, Sydafrika
Jo’burg-(tåg)-Lawley-(lift)-tåg-Jo’burg, 5 mil, sover på Soper Rd
Resor: R1,17, Mat: R3,99, Sovplats: R1,50, Övrigt: R0,69, Summa: R7,35

30/4 Tar tåget söderut för att se en oförfalskad bild av Soweto

Men nedrivna kontaktledningar gör att det tar längre tid än planerat

Uppe rätt tidigt och åt frukost. Försökte förgäves ringa Atler. Gick till station för att ta första bästa tåg till Vereeniging. Kom dit 9:38 och det gick ett tåg 9:40. Jag köpte biljett och sprang ner på perrongen 9:40. En massa människor stod där så jag antog att tåget var försenat. Efter ett tag sa de också i högtalarn att alla tåg var försenade pga att (visade det sig när jag åkte) elledningarna blivit nedrivna (Skrivet 2018: Det har vi väl aldrig varit med om här hemma… 😊 ). Så jag satte mig och väntade.

Kvart över tio kom tåget och jag klev på. Så sa de i högtalarna att det var 9:30-tåget till Pretoria så jag hoppade av. Väntade igen till omkring halv tolv. Då kom ett Pretoria-tåg till. Jag lyckades hitta en tjänsteman att fråga och han sa att tåget gått för länge sen. Nästa tåg var 13:15 även det via Germiston.

Jag gick ut på stan för att äta nåt på en Wimpy el dyl. Men allt, allt var stängt. Antog att Carlton-Wimpy skulle vara öppet och gick ditåt. I närheten ligger en Wienerwald-restaurang som lockat mig tidigare och jag gick dit och åt grillad kyckling och apfelstrudel mit sahne. Mums. Hann precis lagom tillbaka till station.

Andra tågpassagerare

Lite folk på tåget. Satte mig på rätt sida för att fotografera slummen vid Elsburg. Det tog väldigt lång tid att komma till Germiston pga elavbrottet. Alla tåg fick dras igenom området av diesellok. Så kom jag till slumområdet. Slängde iväg några skott som kan ha blivit hyfsade, så plötsligt mötte vi ett tåg och jag missade sista halvan. Lugn resa ner till Vereeniging. Läste Newsweek (fick tag på nya på jvgstn) och tittade på utsikten. I Vereeniging såg jag att nästa tåg gick 1 ½ timme senare.


Bilder från tågresan till och från Vereeniging

Gick ut på stan. Promenerade omkring (såg en park reserverad för vita) och letade efter ett ställe att äta banana boat eller liknande på men hittade inget. Tillbaka till jvgstn där jag köpte en glass, läsk och godis. Väntade på tåget som bara hade en vit vagn.

Park enbart för vita

Reste upp genom mycket vackert, höstgult jordbruksområde. Så kom vi till townshipen, först asiatiska Lenasia som inte gjorde något särskilt intryck. Så Soweto. Vi åkte genom det länge, länge. Ibland jordvallar eller trädalléer som skymde men ibland såg man bra. Ibland var husen alldeles intill järnvägen. Huvudintryck: En otrolig smog/rök låg över området och gjorde ibland sikten nästan obefintlig. Från praktisk taget varje hus bolmade det ur skorstenen och resultatet var deprimerande. Liksom montoniteten och den ibland fruktansvärda ”bostads”standarden. För mörkt att ta bilder tyvärr men ett mer givande ”besök” i Soweto än rundturen.

Åt ute innan jag gick hem. Ringde Goulds, kommer och hämtar i morgon 18:30. Pratade länge med Tom (som åker till CT i natt) och läste en lång rätt bra artikel han skrivit. Kom i säng väldigt sent.

Jo’burg-(tåg)-Vereeniging-(tåg)-Jo’burg, 13 mil, sover på Soper Rd
Resor: R3,26, Mat: R4,91, Sovplats: R1,50, Övrigt: 1,25, Summa: R10,92
Johannesburg, Sydafrika

 

 

29/4 Går på rugby-match

Mitt första möte med denna mycket märkliga sport

På morgonen skrev jag gårdagens dagbok medan jag åt en yoghurt till frukost. Sen gick jag ut i Hillbrow. Växlade en resecheck på banken och köpte frimärken på posten. Tittade efter nya Newsweek som inte kommit. Tillbaka hem.

Gick igenom alla gamla tidningar jag samlat på mig, tog ut dem i solskenet och plåtade av det som var intressant (bl.a. en framsida av varje dagstidning). Lagade, före en gångs skull, en stadig lunch. När jag ätit färdigt försökte jag diska men tjänarna insisterade på att göra det.

Sen gav jag mig iväg mot Ellis Park och rugbyn. Det tog bara 20 min att gå. Gick runt arenan för att se vilka prisalternativ som fanns. (R3 och R2). Köpte R3-biljett med solen i ryggen. Rätt mycket folk redan. Klättrade upp och satte mig högst upp. Såg bra.

Först match mellan två universitetslag. Efter att ha tittat ett tag bad jag en kille bredvid förklara för mig. Han var trevlig och lärde mig så pass mycket att jag tyckte jag fick ett grepp om vad det gick ut på. De unga transvaalarna utskåpade Oranje Vrie Staatarna med 51-0. Sen kom B-lagen i en jämn match 19-17 till fristaten. Huvudmatchen vann Transvaal med 33-21 eller nåt sånt.

De yngstas spel var rätt ”vackert” men sen blev det tuffare och tuffare. Kul att se när de klumpade ihop sig. Häftiga rusningar till baslinjen. De slet och drog i varandra så tröjorna gick sönder. Ovanligt: pausen var bara några minuter och spelarna stannade på plan. Ingen coach i närheten av plan .Crazy sport – bollen t.ex. studsade helt oberäkneligt ibland. När de skulle lägga upp bollen för en free-kick kom bollkallen med en hink jord och spelare gjorde en hög att ställa bollen på.

Jag går inte in på reglerna i detalj här men väsentligt är hatt man inte får passa framåt. Det kan vara en stor fördel att sparka ut bollen så de andra får inkast – om man på så sätt flyttar spelet uppåt plan. Publiken var stor och engagerad. I närheten av mig satt en Fristatare som förde ett himla liv. En bit bort åt andra hålet en upphetsad Transvaalare. Jag försökte ta några bilder av dem (exponeringen osäker).

Efter fyra roliga timmar gick jag hem och knallade snabbt förbi alla bilar i den fruktansvärda trafikstockningen. På vägen hem köpte jag ananas och glass som jag blandade till en god middag. Spenderade kvällen på rummet med dagbok, tidning, etc.

Mindre än fyra dygn kvar till take-off!

Johannesburg, Sydafrika
Jo’burg, Sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R1,21, Sovplats: R1,50, Övrigt R0,12, Rugby R3,30, Summa: R6,13

28/4 Äter onyttigt och går på bio

Bokar också tid med denna ”Bishop Tutu”

Gick upp strax efter sju och gick ut utan frukost. Gick ner till posten för att ringa mamma. Klockan var åtta = sex hemma så hon borde inte ha gått till jobbet ännu. Men en yrvaken Per svarade. Mamma var bortrest till på söndag. Jag bad honom hälsa att jag mår bra och att jag kommer hem som planerat. Jag ska skicka ett brev till mamma idag. Ringde Bishop Tutus nummer och talade med hans sekreterare. Han var upptagen ända till onsdag men han klämde in mig klockan tolv på måndag. Då hade jag tänkt åka till Pretoria men det går ju att ändra. Försökte ringa Atler men inget svar. Försökte ringa ambassaden i Pretoria men inget resultat. Gick tillbaka till Soper och åt frukost, skrev gammal dagbok, läste morrontidningar, skrev brevet till mamma etc.

El Als kontor
En gatumusikant
Så kan man också bära

Vid lunchtid gick jag ner på stan igen. Växlade en resecheck (nu börjar det besväret igen). Gick till El Al, men ingen där! Postade brevet till mamma, satte mig på OK:s bar med en kvällstidning och en burgare. Gick till El Al igen (14:00 och 14:45) men fortfarande ingen där. Sket i det. Letade efter PFP i telefonkatalogen men hittade dem inte. Gick upp till Hillbrow och handlade mat (vad jag kände för med efterrätt och choklad och allt). Var på rummet ett kort tag innan jag gick på bio för att se ”One on one” – en basket/kärlekshistoria. Först en timme förfilm/reklam/förhandsvisning. En rätt lång förfilm(bra gjord) om vad som kan hända barnen när mamman jobbar – småpojkar blir upptäckta av bögar, flickor blir våldtagna, smågrabbar stjäl och blir tagna, spädbarn råkar ut för olyckor, etc. Och så visade den på bristen på daghem – för alla raser. Det slutade med en uppmaning att gå med i välgörenhetsarbetet för barn (kan inte staten göra nåt?).

Så var det paus innan lite mera reklam. Själva filmen var rätt bra (men inte bättre än Rocky som reklamen sa). Den var underhållande och hade en del riktigt starka scener. Efteråt gick jag hem men kom inte in på rummet. Tom och jag har ett ställe att gömma nyckeln på och jag hade lagt den där när jag gick men nu hittade jag den inte. Och Tom var borta och dörren låst. Och min mat på rummet (man kan inte ha maten säkert i kylskåpet, då betraktas den som allmän egendom). Jag satte mig i ett annat rum och lyssnade på musik (de hade en stereo där). Efter en halvtimme gick jag ut och kände igen – och nu hittade jag nyckeln! Strax efter kom Tom. Klumpiga jag! Åt fruktcocktail och vaniljsås till middag. Lyssnade på skivor och snackade. Gick till sängs vid tiotiden och skrev vykort till Kenta Almqvist och Birre.

 

Johannesburg, Sydafrika
Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R4:74, Sovplats: R1,50, Övrigt: R0,34, Bio: R2,50, Summa: R9,08

27/4 Får äntligen tag på Father Nkoane

Som tipsar om ytterligare en oppositionell präst – en ”biskop Tutu”….

Sov så länge jag kunde. Igår kväll kom en annan kille som skulle sova i mitt rum för en natt. Han störde inte alls. När jag vaknat gick jag direkt över gatan för att ringa 10:05. Först var det upptaget i 5 min. Sen var det fel på apparaten. Till sist kom jag fram – och fick tag på Father Nkoane. Fick tid att komma till honom kl 15 idag. Fint.

Gick tillbaka, duschade och åt frukost. Halv tolv gick jag ut. Först gick jag till  National Tourist Board för att höra om de visste nåt om rugbymatcher. De var mycket hjälpsamma och lyckades ta reda på att Transvaal möter OFS på lördag em här i Jo’burg. Men undrar om det vore bättre att åka till Pretoria, kanske mer publik där.

Gick så till Standard Bank. Ingen av de jag haft att göra med tidigare (Miss Driscoll) var där. Först tjafsade de en massa om växlingskvitton etc för att se var jag fått mina rand ifrån men sen sa de att de kunde skicka pengarna. Jag fick ett kvitto och en kopia på det. Gick för att hitta nånstans att fråga om rugby. Hamnade på The Stars kontor där jag fick höra om samma match som lär få mycket publik.

Klockan var halv två och jag gick på en Wimpy-bar och åt en banana boat och läste Voice (kristen svart tidning). Strax före tre var jag på S:t Marys Cthdrl och efter att ha väntat tio min fick jag träffa prällen, Dean of Johannesburg i Anglican Church. Vi hade ett ganska kort samtal, han var mycket upptagen. Han trodde att det kunde bli en fredlig övergång om man med fredlig menade som i Namibia, men ansåg det troligare att det blev en helt igenom blodig, våldsam förändring. Han talade om de vitas omedgörlighet och hur oacceptabelt han fann apartheid. Han kände sig desperat eftersom han inte (som pacifist) kunde ta ställning för de som beslutat sig för väpnad kamp men heller inte kunde se det nuvarande systemet fortgå. Han ansåg att den vita holländska reformkyrkan ägnade sig mer åt ideologiska motiv än teologiska kristna motiv. På frågan om vad vi kan göra utomlands, sanktioner etc, tänkte han länge och sa sen att detta fick inte publiceras pga myndigheternas tänkbara reaktion. Han ansåg att sanktioner var ett mycket starkt vapen. Han nämnde sport som ett exempel och ansåg att Sydafrika nu nästan uppnått idealet i det anseendet. Han slutade med att ge mig telefonnummer till en Bishop Tutu som om jag förstod rätt är president i South African Council of Churches. Ska försöka få tag på honom Jag tog farväl och gick hem och handlade mat.

Upptäckte att jag inte har så där fruktansvärt mycket pengar nu, inkl resecheckar. Men det ska räcka hem. Och t.o.m. för lite extra utsvävningar så här på slutet. På rummet skrev jag brev till Dr Pittaway och sa att jag skickat pengarna och bifogade kopia på kvittot. När jag satt och skev dagbok kom Tom från USA och sa att vi måste flytta ihop. Efter lite diskussion singlade vi slant och kom fram till att jag flyttade upp till honom. Snopet att bli av med ”enkelrummet” men jag visste ju att det skulle komma. Läste tidningen på kvällen. T o m riktigt trevlig.

 

Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R4,48, Sovplats: R1,50, Övrigt: R0,47, läkarräkning: R58,82, Summa: R65,27
Johannesburg, Sydafrika

26/4 Träffar en trevlig oppositionell vit kille

Och får en oväntat hög räkning från läkaren på sjukhuset i Rhodesia

Gick upp först när jag måste (har blivit lat) för att ringa Father N (vid tiotiden). Fick förstås inte tag på honom. Försökte ringa Mrs Gould men hon var inte inne. Ringde vandrarhemmet, de skulle inte in till stan så jag fick komma ut och hämta breven. Åt frukost. Gick ner på stan.

Gick till bokhandeln jag hört om på Black Sash och de hade två av böckerna. Jag köpte båda för att ev posta hem. Rätt dyra, men va fan? De satte upp mig på sin mailinglist för ”Africana”-böcker.

Vandrarhemmet i Townsview där jag bodde tidigare

Tog bussen till Townsview, var bara in och hämtade breven och tog samma buss tillbaka. Ett brev från C-G, han kom hem bra, flög Kbh-Sthlm. Rigorösa säkerhetskontroller inkl ryggsäck i Nairobi och Tel Aviv. Två brev från Dr Pittaway. Vävnadsprovet ännu inte klart, resultatet skickas till Sverige. Och så skickade han en räkning (borde ha anat det). Men så hög: $46! Vad gör man annat än betalar. Gick till posten och bad om hjälp. Jodå, jag kunde skicka per post sa de. Tills de fick höra att det var över R50:-. Då gick det inte. Jag ska gå till banken (gamla kära Standard Bank på Fox St) i morgon så får vi se vad de kan göra.

Ringde S:t Mary’s Cathedral igen – försök kl 10:05 i morgon blev svaret. Ringde Mrs Gould, pratade med Michael, hennes son, och bestämde att han skulle komma och hämta mig kvart i sju. Skrev vykort till T.D. Gick till El Al, vanliga kvinnan inte där, vakten sa att strejken är över. Skönt! Gick och satte mig i en park med tidningarna. Vid fyratiden gick jag till svarta bussterminalen, Diagonal St, och Westgate-stationen. Tog en del bilder. Inte så mycket folk som jag väntat mig.


Bilder från buss- och tågpendlarnas väg hem till sina bostäder i Soweto och andra townships

Vid fem gick jag hemåt, handlade en liter mjölk. Läste tidningen på rummet i väntan på Michael. Resten av familjen var borta så vi gick på en restaurang i närheten. Han var absolut det radikalaste jag träffat so far i Sydafrika. Gick på universitetet nu men skulle söka sig över till England om ett år. Var aktiv i Wits, rag-aktiviteter. Hade arbetat för PFP (Progressive party) men tyckte inte de fyllde nån större funktion och var delvis fel ideologi. Var pessimist (våldsam revolution) om framtiden. Tyckte Butelezi var en marionett. Ogillade afrikaaners. Skulle åka runt i Europa, inkl Sverige. Fick min adress. Jättetrevlig kille. Synd vi inte möttes tidigare. Han hade tagit mig med till kompisar och Rag-fester mm. Nu måste han koncentrera sig på examen och på måndag åka till Natal.  Rekommenderade mig att gå och se en rugby-match (hade tänkte på det i alla fall). Enda tänkbara i Pretoria på lördag em. Ska försöka skaffa biljett. Han var med ”hem” ett tag innan han måste gå och jag skrev det här innan jag gick och la mig.

 

Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0,70, Mat: R0,32, Sovplats: R1,50, Övrigt: R0,37, Böcker R15,80, Summa: R17,99
Johannesburg, Sydafrika

25/4 Går på teater och ser musikalen Grease

Och gör nya fruktlösa försök att komma fram på telefon

Låg och drog mig länge i sängen på morgonen. Efter att ha ätit frukost gick jag ner till station och ringde St Mary’s Cathedral. Kom fram men Father Nkoane  var inte där, skulle återkomma senare på dan. Kom fram på Bishop Manas Buthelezi’s nummer men han var i Amerika till nästa månad. Inget svar på Teffi Atlers nummer.

Bläddrade i telefonkatalogen för att få fram nummer till svenska fabriker häromkring. Innan jag började ringa (kände mig nervös för det också) gick jag till turistinfon och frågade om fabriker men de sa att alla firmor slutat ta emot besökare. Bra ursäkt för att inte ringa…

Äldre bebyggelse

Gick till Computicket och köpte en biljett till rockmusicalen ”Grease” för ikväll. Kollade att det tog ungefär 40 min att gå mellan teatern (His Majestys på Commissioner St) och Soper Rd. Handlade mat på OK och Checkers och gick hem. La mig och läste tidningen och vilade. Tog tempen men hade bara 37,1.

Gick över gatan och ringde halv fyra men fortfarande var prällen inte där. Ska försöka i morgon mellan 9:30 och 11. Fortsatte läsa tidningen och skrev dagbok. Klockan är nu halv sex och jag ska börja laga mat och diska ur campingköket. Åt en bamsemiddag (6 små biffar och ris och stekt äpple).

Innan jag gick till teatern ringde jag vandrarhemmet och pratade med André. Han sa att jag hade tre brev som väntade på mig. Eventuellt skulle han åka in till stan i morgon och ta med sig breven. Jag skulle ringa på morgonen och höra.

Gatubild

Gick genom kvällstomma stan till teatern. Köpte en lyxig konfektask att mumsa på. Var där en halvtimme innan det började. Inte särskilt mycket publik. Bra föreställning. Musiken blandat rockig och lugnare men bra. Det rockiga var väldigt bra. Själva storyn var väl så där, men rätt rolig. De spelade väldigt bra, med utsökta parodier på ”stilen” som var då. De hade en riktig bil som de körde med på scen. Väl värd pengarna. Kom hem vid halv tolvtiden. Hade lämnat värdepåsen och allt annat hemma med tanke på den sena timmen. Bläddrade i programmet innan jag la mig att sova.

 

Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R4,25, Sovplats: R1,50, Övrigt: R0,32, Teaterbiljett: R4,95; Summa: R11,02
Johannesburg, Sydafrika

24/4 Besök på välgörenhetsorganisation och hemma hos svenskt par

Och dagboksanteckningarna börjar bli väääldigt utförliga – nu också med handlingslista 🙂

Sov ganska länge och var ändå trött på morgonen. Åt frukost och gick sen direkt till Black Sash. Blev väl mottagen. Presenterades för en svenska som arbetade frivilligt där. Hon bjöd hem mig till dem, skulle komma och hämta mig halv sex. Sen satt jag och pratade om Black Sash med en kvinna, dess historia, finansiering, förhållande till myndigheterna. Mycket intressant. Jag fick en del skrifter av dem och tecknade en prenumeration på deras tidskrift. Sen satt jag och lyssnade på deras rådgivare. Det var en lugn dag sa de.

Jag hörde en kvinna som hade problem med en skilsmässa som hon inte hade något papper på – hon kunde inte få någon hjälp. Och så en man som ville ändra sitt efternamn i referensboken, det hade blivit fel när han först fick den. De hjälpte honom med att skriva en ansökan för honom och hans fru och intyg som släktingar skulle skriva på. Ett ärende där de kunde göra verklig nytta. En kvinna som jag pratade med där gav mig sitt telefonnummer för att jag skulle kunna komma och äta hos dem nån gång.

Gatubild

Gick från kontoret vid ett-tiden. Kände mig sömnig och matt. Börjar bli rädd att det är sjukdomssymtom. Gick till OK och köpte mjölk, ägg, bananer (ingen mat för ikväll eftersom jag är bortbjuden) schampo, dasspapper och diskkuddar. Gick hem och duschade, tvättade håret. Gick till näraliggande tvättinrättningen och tvättade så gott som allt jag hade. Läste tidningen medan jag väntade. Kom tillbaka halv fem.

Tidningsförsäljare

Satte mig utanför huset och läste tidningen i väntan på att de skulle komma. Det tog mig i bil till deras hus i Melville där jag spenderade några timmar. Konstigt det kändes att prata svenska i början. Han var här på ett treårskontrakt för sitt bolag, Svenska Fläktfabriken. De skulle åka hem om några månader.

Hon var rätt kritisk mot Sydafrika, om än inte som svenska tidningar. Han var inte så kritisk, om än inte helhjärtat positiv. Vi pratade så där lite allmänt om Södra Afrika, om min resa, etc. Hade trevligt. De skjutsade mig tillbaka till Soper Rd. När de åkt kom jag på att jag skulle fråga Eva om vad jag kunde göra med kläder som jag inte ville ta med hem.

Jag gick upp till ett apotek på Pretoria St som har en telefon, ringde och hon sa att det finns insamlingar inför vintern i Soweto och hon skulle gärna ta emot om jag hade nåt. Ska höra av mig innan jag åker.

Skrev dagbok och gick och la mig. Rätt sent och inte så trött. Inbillar mig nog bara sjukdomar. Magen nästan bra men inte riktigt.

 

Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R0,82, Sovplats: R1,50, Övrigt: R2,83 (tvätt mm), Pren på SASH: R3, Summa: R8,15
Johannesburg, Sydafrika

23/4 Lyckas inte med mycket jag företar mig

Men några fina bilder från tv-tornet blev det i alla fall.

Efter att ha gjort mig klar på morgonen gick jag till station för att ta ett tåg till Vereeniging och plåta när jag åkte igenom townships på vägen. Men det gick bara tre tåg om dan såg jag på tavlan och nästa först vid tretiden.

Gick ut på stan, gick ner till Diagonal Str. Inte mycket folk så här på en söndag, men ändå så annorlunda från ”vita” Jo’burg.

Gatukök

Gick ner till en jvgstn på Soweto-linjen. Hoppas jag kan ta mig mod att gå hit en vardag. Borde bli bra bilder.

Tillbaka på station vid ettiden. Ringde mina nummer igen. Kom fram på Brian Browns nummer men fick veta att han flyttat till England i förra månaden, med legalt utresetillstånd. Fan också. Inget resultat på de andra tre numrena. Satte mig på station och lusläste söndagstidningarna (faktiskt många intressanta artiklar) i väntan på tåget som skulle gå 15:40. 15:30 gick jag för att köpa biljett och upptäckte då vilket nöt jag varit. Till Vereeniging kunde man åka två vägar med skilda tidtabeller. Och jag hade tittat på fel. Och det hade gått ett tidigare tåg på rätt linje. Fool! Nå, vad gör man. Jag gick ut på stan , till Joubert Park. Satt och tittade på schack ett tag, läste tidningen.

Vid femtiden gick jag och åkte upp i Strijdom Tower för att titta på solnedgången.

Kul att se stan så här från ovan nu när jag hittar så bra och känner igen en massa platser. Blev slösaktig och spelade på ett racerbane-TV-spel, spenderade 40c. Gick hem och plockade ihop min tvätt för att gå till en närliggande automattvätt men kom på att jag inte hade något tvättmedel. Fan. Och inte gick det att köpa. Lagade mat och åt tills jag storknade. Läste tidning och skrev dagbok.

 

Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0, Mat: R1,34, Sovplats: R1,50, Övrigt: 0,95, Summa: R3,79
Johannesburg, Sydafrika

22/4 Gör ett andra besök på den stora mässan

Efter resultatlösa försök att komma i kontakt med apartheidmotståndare

Sov länge. Drog ut på allting på morgonen – åt frukost, ”duschade”, läste tidningen, skrev dagbok för igår. Vid ett-tiden betraktade jag mig som färdig och gick ut i det solklara men kyliga vädret.

The Voice – en ekumenisk apartheid-kritisk tidning

Gick till stationen för att ringa. Helnervös när jag började. Fick inte tag på någon enda (inget svar, någon annan svarade, ingen ton alls). Blandade känslor. Nervositeten släppte men jag började snart känna mig desperat. Skulle jag inte få tag på en enda? Vad hade jag då här att göra?

Bestämde mig snabbt för att åka ut till Rand Show igen, delvis för att få se Hammondskraal-poliserna massgymnastisera. Idag var det mycket mer vita besökare och färre svarta skolbarn. Gick till en del paviljonger jag inte såg igår – Rhodesia, Frankrike, Tyskland, Taiwan.

Den intressantaste var SADF:s, försvarets, utställning inom- och utomhus. Såg också Husqvarna motorsågar demonstreras. Såg en diashow om Sydafrikas historia.

Tittade ett tag på Trompoppies men tröttnade och gick från Arenan och strövade runt ett tag. När jag kom tillbaka hade polisgymnasterna redan hållit på ett tag. Synd. Jag hann inte få några bra bilder. Men kul att se. 500 snörrätt uppställda göra samma armar uppåt sträck, etc.

När det var slut drog jag hemåt. Handlade lite mat på vägen. Behöver skaffa dasspapper, hårschampo, scotchbrite, snarast men butikerna stängda och i morgon är det söndag. Innan jag gick hem försökte jag ringa från station igen. Ingen lycka.

På Soper Rd lagade jag mat och skrev det här. Ska läsa dagstidningen och lägga mig tidigt. Trött. Sen trasslade blixtlåset i min sovsäck och jag lyckades nästan förstöra det helt när jag mixtrade med det. Efter en timme var det i alla fall okej.

 

Johannesburg, Sydafrika
Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R0,70, Mat: R1,45, Sovplats: R1,50, Övrigt: 2,07, Summa: R6,02

21/4 Byter boende och besöker stor mässa

Och tampas med inre motstånd mot att kontakta oppositionella som jag fått tips om

Ungefär kvart över åtta ringde telefonen (jag sov) och André svarade. När han lagt på sa han att det var Valery men att hon skulle ringa igen vid tiotiden. Sov ett tag till – väldigt trött. Gick upp och åt frukost, packade och la mig att läsa tidningen i väntan på samtalet. Framåt tio ringde telefonen en massa gånger men det var inte Valery. Antagligen fick hon upptaget när hon försökte. Jag väntade och väntade.

Kvart i tolv gav jag upp och tog mitt pick och pack och åkte för att flytta in på 52 Soper Rd. Bytte buss inne i stan och kom ända fram. Fick ett dubbelrum på bottenvåningen som ingen annan bodde i just då. Skåp och handfat på rummet. Köket sämre än vandrarhemmets. Ingen dusch, men i ett badkar en slanganordning som skulle ersätta dusch. Inget dasspapper på ena toaletten. Men – framförallt – läget är bra. 5-10 minuter till Hillbrows köpcentrum. Stort Checkers snabbköp öppet till 20:00.

Pensionatet på 52 Soper Rd – foto Mats Rundkvist 1978
52 Soper Rd Foto Google Street View 2013 

Gick till tillhörande hotellet tvärs över gatan och ringde till Dillons nummer men inget svar. Gick till ett av de många snabbmatställena och åt två goda crépes.

Gick till stationen och tog en buss ut till Rand Show. Utanför ingången myllrade det av svarta poliser med automatkarbiner. De skulle ha nån sorts exercis.

Överallt myllrade det av folk, särskilt svarta skolbarn.

På arenan var det hästhoppning. Strövade runt och tittade på de olika utom- och inomhusstånden. Såg ut ungefär som S:t Eriksmässan (som jag aldrig varit på). Stånd för Electrolux och Husqvarna. Polisen hade ett sabotage-stånd. Bibelstånd fanns också. Nöjesfält.

Gick till arenan och såg avslutningen av drum majorettes tävling.

Sen kom 500 ”Bantu-poliser” från polisskolan i Hammondskraal. Rena militärparaden. Typiskt befälsgastande snubbe kommenderade. Jag tog en massa bilder.

Sen var det dags för de flygande Fiaterna. Hälften Fiat-reklam och hälften stunt-bilcirkus. Hopp, hopp med brinnande bil som landade på en massa vrak.

Körde genom eld med kille som tog eld. Körde på två hjul. Men roligast var nästan sättet de körde omkring på med häftiga sladdar. När det var slut åkte jag in till stan igen.

Handlade mat innan jag gick till rummet. Läste tidningen, lagade mat, skrev dagbok och kände mig väldigt trött. Ringde också till Patricia och sa farväl och la mig halv tio. Känns väldigt motigt att ”behöva” göra de här kontakterna med svarta nationalister. Jag måste överkomma det.

 

Jo’burg, sover på Soper Rd
Resor: R1,30, Mat: R6:05, Sovplats: R1,50, Övrigt: 1,25, Summa: R10,10
Johannisburg, Sydafrika

20/4 Det börjar bli kallt i Johannesburg

April är ju höst där nere

Sov gott och länge men ändå inte utsövd. Åt några smörgåsar till frukost. Tog halvelvabussen in till stan. Kände mig snart hemtam med gatorna etc. Kallt, kallt och grått.

Först gick jag nyfiken till El Al. Den trevliga kvinnan och livvakten kände igen mig och hälsade glatt. Hon kollade snabbt och fick reda på att min reservation TLV-CPH blivit confirmed. Toppenskönt. Men sen berättade hon att El Al-personal strejkar just nu och inga flyg går sen tre veckor (undrar hur det gick för C-G?). Om de fortfarande strejkar när jag ska åka blir jag ombokad på andra bolag för samma pris. Ska kontakta dem den 28/4 för besked. Hoppas att strejken är över då.

Gick sen till Air Rhodesia för att lösa in min Bulawayo-Jo’burg-biljett. Men de hade inga pengar så jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen. Så försökte jag ringa numret där Patricia skulle vara men fick inget svar. Gick upp till Berea och Soper Rd för att titta på det omtalade stället där man bor för R1,50 per dag. Såg hufssat ut och mycket bättre läge än vandrarhemmet – som ju kostar R1,90/dag inkl bussresorna. Flyttar nog dit i morgon. Strövade runt lite i Highpoint.

Gatubild

Tittade på anslagstavlorna trots att jag inte kan använda dem (pga stämpeln i flygbiljetten). Funderar så smått på att gå och se ABBA the movie. Funderar allvarligare på att se Grease – en teatermusical med rock’n’roll från 50-talet. Känner en undermedveten motvilja mot att sätta igång att kontakt de män jag fått telefonnr till av Father Louis Peters. Gick till Wimpy och åt (lyxigt).

Det blev aldrig något biobesök

Satt i en park i kylan och läste tidningarna. Gick till Air Rhodesia och fick mina pengar. Tänkte gå till de ”afrikanska” kvarteren kring Diagonal St och plåta lite vid ”sluta-jobbet-tiden” men det var alldeles för mörkt, helmulet och lite regnigt.

Gatuartist

Drev omkring lite innan jag tog en buss ut och åt en hamburgare i Townsview, Burger Ranch. Hade köpt fruktsallad och vaniljsås på OK i stan för supé. På vandrarhemmet ringde jag Pat som sa att hon skulle ringa Valery på ett annat ställe och be henne ringa mig för att bestämma en tid i morgon att träffas för att åka till Rand Show – deras S:t Eriks-mässa. Hade tänkte gå dit i alla fall. Men ännu har inte Valery ringt. På vandrarhemmet bor två tyskar som res ner längs östkusten. Och så André som jag mötte innan jag åkte till Rhodesia. Läste tidningen omsorgsfullt och skriver det här. Måste också försöka skriva luckan som uppstod när jag var på sjukhuset.

 

Johannisburg, Sydafrika
Jo’burg, sover på vandrarhem
Resor: R0,70, Mat: R4,50, Sovplats: R1,20, Övrigt: 0,27, Summa: R5,47

19/4 Lyckas lifta över 80 mil

Och kommer nu ”hem” till Johannesburg som känns väldigt bekant och hemtamt

Väcktes av röster och tramp kvart i fem efter att ha sovit hyfsat. Gick upp, packade, åt lite frukt, läste Newsweek och tog farväl på station när det börjat ljusna lite. Började gå mot konvojplatsen men fick lift med en polis. Var där redan trekvart före konvojen skulle gå (7:00).

De första bilarna hade inte plats men ganska snart hittade jag en med ett medelålders par och en liten grabb som var villiga att a mig med. Det vare en stor konvoj – 40-50 bilar och det gick inte särskilt fort. Längs vägen såg vi en giraff som sprang längs vägen instängd av stängslen längs sidorna.

Den stackars vettskrämda giraffen. I Sverige kan det vara älgar – här giraffer 🙂

Hade svårt att hålla mig vaken. Trevliga människor. Hon född i Sverige men kom hit när hon var tre år. Vi stannade i Bubye River och jag åt en sandwich och drack en läsk för att göra av med rhodesiska mynt. Strax innan Beit Bridge var några åsnor på vägen och fick en husvagnsbil att bromsa och göra in i ett broräcke. Inte så allvarligt.

Gränserna gick som smort. Med ett undantag – Sydafrikanerna stämplade ”not refundable” i min biljett Jo’burg-Nairobi. Så nu är jag så illa tvungen att använda den. Men det skulle jag väl ändå ha gjort i alla fall. Vi stannade för en öl i Messina. Från och med nu var det kul att känna igen en massa platser där jag stått och liftat på vägen norrut. De tjafsade en massa om var de skulle äta och var det skulle sova. Vi åt en bit söder om Louis Trichardt, dvs jag tog en öl. De bjöd på ägg, mackor, kyckling, skinka i bilen så jag var riktigt mätt. Vid fyratiden var föraren trött och de släppte av mig söder om Potgietersrus för att själva sova där.

Jag stod en timma och skulle snart gå in och hitta någonstans att sova när en bil stannade och föraren vill sälja sin ”R100:- klocka” till mig för R10 för att få pengar till bensin. Han verkade skum så jag lät honom åka och snart kom en trevlig rhodesier som skulle till Pretoria. Toppen – då kan jag ta tåget till Jo’burg. Aldrig trodde jag att jag skulle vara där till kvällen. Han var väldigt pro-afrikansk. ”Skulle stödja gerillan om de bara slogs mot de vita och inte hade ihjäl en massa av sina egna.” Hade blivit förhörd i fem dagar av sydafrikansk säkerhetspolis när han bodde där efter tips av sin egen bror och blivit stämplad som kommunist och flyttat tillbaka till Rhodesia.

I Pretoria träffade jag en massa nyfikna soldater, hamnade på fel tåg – ett snälltåg. Konduktörn gillade det inte men gjorde inget. Kom till Jo’burg 21:42. Missade alltså 21:40 bussen och sitter nu och väntar på 22:35 bussen.

 

Fort Victoria/Masvingo, Rhodesia/Zimbabwe – Johannesburg, Sydafrika
Ft Vic/Masvingo-(lift)-Potgietersrus/Mokopane-(lift)-Pretoria-(tåg)-Jo’burg, 83,5 mil
Resor: R1,49, Mat: R0,50, Sovplats: R1,20, Summa: R3,19

18/4 Påbörjar resan mot Johannesburg (och så småningom Sverige)

Men hinner först med några avsked och ett ytterligare skolbesök

Väcktes av att de gick upp strax före sex. Baksmälla. Fruktansvärt trött. Gick upp halv sju, vaskade av mig och åt lite frukost (motigt).

Claude och hans fru utanför sitt hus

Tog några kort av dem innan jag tog farväl av hans fru och Claude och jag gick till hans skola, primary för 1-7 klass. Vi hälsade på rektorn och gick runt i de olika klasserna och hälsade på lärarna, etc. Hans egen klass hade domestic science så han hade ingen undervisning. Till sist kom vi till hans klass och stannade ett tag hos pojkarna i träslöjden och de frågade en massa om Sverige. Så ville plötsligt rektorn ha iväg mig för inspektörn (vit) skulle komma och så skulle han börja undra vad jag var för en. Löjligt tyckte Claude.

Claude på sin skola

Vi gick till en butik och skaffade en taxi. Claude gav mig de $14 han var skyldig mig men jag tog bara 4 eftersom han åkt taxi till sjukhuset, posten och igår kväll. Så tog vi ett ömt farväl. Han hade tydligen inga planer på att ses ikväll. Skönt.

Lokalbuss i Harare – som då var en township i

Tog taxin till vandrarhemmet. Fortfarande bakfull. Jag var skyldig Dennis $6 så jag var tvungen att gå till banken och växla. När jag kom tillbaka var Dennis där så vi tog farväl. Åt en yoghurt, packade och gav mig iväg tjugo i elva.

Tobaksauktionshuset
Tobak var en viktig exportgröda för Zimbabwe – trots bojkott

Som tur var var det mulet och svalt för jag fick gå c:a 7 km. Jag var fortfarande på en ”stadsväg” mellan Harare township och ett industriområde när en kille stannade och tog mig ut några km. Där dröjde det inte länge (trots lite trafik) tills en pickup stannade Jag fick sitta på flaket i regn men det gjorde inget för vi skulle ända till Enkeldoorn. Klockan var två när jag kom dit. Och den var kvart över tre när jag kom därifrån.

Konvojen skulle gå fyra från Umvuma så jag var lite nervös. Blev avsläppt tjugo i fyra ”en bit” från konvojen och började gå hastigt längs vägen. När klockan var fyra var jag genomsvettig men såg fortfarande ingen konvoj. Då stannade en bil med tre ungdomar som skulle till Fort Vic och de körde på egen hand. Det visade sig att konvojen var ytterligare flera km bort och vi åkte förbi dem innan de startat. Blev avsläppt utanför polisstationen i Fort Vic och blev lovad att få sova där.

Gick ut på ”stan”, skrev vykort, gick längs Beit Bridge-vägen en bit, drack en läsk och gick på dass på en soppamack. Tillbaka på station halv sju. Sitter och pratar lite med snutarna, läser Newsweek, skriver dagbok och funderar på om jag ska våga ta fram köket och laga kvällsmat. La mig på golvet vid 9-tiden. Ljuset släcktes snart och jag sov gott.

 

Salisbury/Harare – Fort Victoria, Rhodesia/Zimbabwe
Salisbury-(lift)-S Salisbury-(lift)-Enkeldoorn-(lift)- Umvuma-(lift)- Fort Victoria, 29,4 mil, sover på
Resor: R2,20, Mat: R1, Sovplats: R0, Summa: R3,20

17/4 Skrivs äntligen ut från sjukhuset

Och firar friheten med en rejäl barrunda :-0

Jodå, mycket riktigt, när doktorn kom sa han att de fortfarande inte visste vad det var för fel på mig, men de skulle släppa ut mig eftersom jag mådde bra. Jag lämnade adressen till vandrarhemmet i Jo’burg. Jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen för att: lämna blanketten från Folksam så skulle han skicka den ifylld till Sverige, få mina tabletter, betala räkningen (vad den nu kunde bli på, sängavgiften lär vara c:a $6/natt). Jag fick gå och hämta mi värdepåse hos ”paymastern” men mina $3 i rhodesisk valuta saknades. De finns nog på avdelningen.

Gatubild

Fri som en fågel kände jag mig när jag gick till vandrarhemmet. Ringde Roger och sa att jag var ute. Ringde Claude som tänkte komma och hälsa på mig ikväll men som nu sa att han skulle komma och hämta mig vid vandrarhemmet kl 17.

Några förbipasserande som gärna ville bli fotograferade

Träffade Dennis på vandrarhemmet. Han hade börjat jobba. Trivdes bra. Var olycklig över att höra att jag varit sjuk, trodde jag varit hos familjen.

Problemet för mig var pengar. Jag skulle gå till sjukhuset och betala en räkning som jag inte visste hur mycket den skulle bli på. Sen skulle jag få $14 av Claude i kväll. Idag skulle jag dessutom skicka ett telegram för $6. Det lär vara mycket svårt att växla tillbaka dollar. Särskilt som jag inte fått kvitton i bankerna alla gånger. Jag lånade $6 av Dennis, växlade US$70 till RH$48 i en bank med löfte om att få köpa resecheckar tillbaka om jag ville. Räkningen var på $38:50. Sen spenderade Claude/jag en hel del pengar på kvällen och det gjorde att jag var pank dan därpå. Så jag fick växla en check till för att betala tillbaka Dennis. Sen hade jag @5 att ta mig ut ur landet på och snålade väldigt så jag hade $4,50 med mig ut.

Tillbaks till den 17:e nu. Jag hade fått en burk med mig att lämna avföringsprov till labbet i och lyckades pricka rät. Tog burken i en påse och gick och lämnade den. De skulle skicka räkningen poste restante Jo’burg.

Glömde skriva om malariatabletterna. Dr Pittaway ansåg att jag inte borde äta mer Kloroquine och sa åt mig att köpa ”Deltaprin” att ta en gång/vecka. Och jag lydde så jag var på ett apotek och köpte 10 tabl.

Blommande Flame Tree

Gick till posten för att skicka telegram men pennan var borta så jag fick gå och köpa en ny. Det kostade drygt $6. Skrev ihop många korta ord för att lura dem. Kom på hur de räknar: ord med mer än 10 bokstäver räknas som två. Gick till immigrationsdepartementet eftersom mitt visitors permit bara gällde till i morgon och jag inte kunde vara säker på att komma ut då. Fick köa länge men fick sen lätt fem dagar extra.

Åt på en pannkaksbar. Var på vandrarhemmet ett tag (fick den efterlängtade duschen) innan jag gick till sjukhuset. Fick mina $3 och tabletter. Lämnade blanketten. Och blev ombett att gå till kassa-avd för att betala. Där blev de tagna på sängen men lyckades så småningom räkna ihop vad jag var skyldig: $6 för olycksfallsintagningen, 3*$6 för tre övernattningar, laboratorietest $2,40 och så det som chockade mig: bröströntgen: $12! Tillsammans $38,50. Fick ett ordentligt specificerat kvitto på det.

Gatubild

Gick tillbaka till vandrarhemmet och väntade på Claude. Han kom i taxi eftersom hans bil var trasig fortfarande (han hade krockat med den). Vi åkte till en pub inne i stan som hade en helsvart publik. Mycket intressant. Inte så farligt uttittad. Levande musik. Pratade med Claude och en av hans vänner om Rhodesia och om Sverige. Drack rätt mycket bärs. Blev presenterad för en tjej som var där rätt ofta och som var vit! Vi bara hälsade på varandra. Claudes kompis föreslog att jag skulle dansa med några tjejer de kände. Dansade rätt mycket, kul. Så småningom gick Claude, jag och två tjejer därifrån och tog en taxi till ett lyxigt hotell i townshipet Highfields. Vi fortsatte dricka bärs (och grekisk Ouzo med tonic) och dansa. De visade mig hotellets många barer, etc. Allt för svarta. Huvudsakligen affärsmän som bor där. På den förra puben sa Claude att det var de rika och mellanskiktet som gick dit. De tyckte alls inte om de skitiga ölhallarna i townshipen och hade råd att åka in till stan istället (där ölen var billigare!). Vid elvatiden (tror jag) bröt vi upp, jag gav tjejerna pengar till en taxi och Claude och jag åkte hem till honom.

Där åt vi kvällsmat, kyckling och ris. När han fick höra att jag aldrig ätit Mielie Meal Malva Pudding* så lagade hans fru till lite. Det smakade inte så dumt som det ser ut. Vi pratade och groggade, taxichauffören som vi åkt med sist var med. Han berättade om vilken uppmärksamhet jag väckt när jag var här förut. Hans grannar och barn hade undrat vad jag var för en. Trött och full la jag mig att sova vid midnatt. Hade hafte en mycket trevlig och intressant kväll om än inte vad jag väntat mig.

Skrivet 2018: Lär ha varit en av Nelson Mandelas favoriträtter, se recept: https://www.thesouthafrican.com/one-of-madibas-favourite-recipes-chocolate-mielie-meal-pudding/

 

Salisbury, sover hos Maretza
Resor: R7, Mat: R7, Sovplats: R0, Telegram: R7:50, Sjukhusräkning R48, Summa: R69:50
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

16/4 Ytterligare en dag på sjukhuset

Börjar nu må tillräckligt bra för att längta därifrån

På förmiddagen kom doktorn och såg mig som hastigast. Om jag inte blir dålig ska jag få bli utskriven i morgon. Med tabletter att ta mot den okända sjukdomen. Så skickar de resultaten av proven till Jo’burg och till Sverige. Skönt att få börja röra på sig. Jag börjar bli otålig. Men jag räknar också med att kunna bli kvar ännu längre. Farmaren och huvudvärkskillen blev utskrivna. Virus-killen fick permis för dan. Så jag var ensam i salen. Läste tidningen, lyssnade på radio, etc.

På em kom Roger och hälsade på mig, stannade och snackade en stund. Sa att jag skulle sova hos dem natten måndag-tisdag (fast jag räknade med att lämna återbud på nåt sätt – om jag skulle träffa Claude. Sen em-kväll tillbringade jag i TV-rummet, t.o.m. åt där. Mest sport – d.v.s. sport kanske man inte ska kalla det, ”wrestling”, boxning, cricket-resultat och så lite oläsligt från New Zeeland. På kvällen kom viruskillen tillbaka men smet ut igen med en kompis utan sköterskans tillstånd. Hoppades det var sista natten när jag gick och la mig.

Skrivet 2018: Här är ytterligare en ”borttappad” bild – nu är det jag som försiktigt närmar mig ”armélejonet”.

 

Salisbury, Andrew Fleming Hospital, Ward C1
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

15/4 Skillnad på besökare och besökare

Om ni ska bli sjuka utomlands – bli inte det i ett land som är isolerat av hela omvärlden

På morgonen kom Dr Pittaway igen. Han klämde och lyssnade som vanligt. Och sen plockade de fram några instrument som såg riktigt Frankenstein-liknande ut. De var till för att köra upp i tarmen och stoppa upp en lampa så att läkaren kan titta på tarmen inifrån. Men när allt kom omkring var det inte alls otäckt, inte ens när han tog en bit tarmvävnad som prov.

Senare på dan blev jag flyttad till en fyrbäddssal. De övriga tre var en jämnårig kille som hade varit däri två månader för ett virus, han mådde bra, en äldre farmare som hade fått malaria när han var i polisreserven, han mådde också bra, och så en underlig kille som hade huvudvärk – alla prova hade varit negativa – och rossel i bröstet, när han sov och rosslade pratade han i ett kör, ofta otydligt och svamligt, pga droger.

Jag fick en örtelefon och kunde lyssna på sjukhusradion som spelade ungefär samma musik som Radio 5 i Sydafrika. Åt hela målen nu och mådde bra, men dålig i magen. De började ge mig tabletter, dels små som verkade som cement, dels stora som skulle döda vad det nu var jag hade i magen.

Så var det problemet med räkningen. Jag var flitigt uppvaktad av folk från kontorsavdelningen. Eftersom jag inte hade någon (rhodesisk) försäkring måste de ha en underskrift på ett papper att räkningen skulle betalas. Det räckte inte med att jag hade pengar och jag kunde inte skriva på pappret eftersom jag inte hade någon fast adress i Salisbury. Och de ville inte att Claude skulle skriva på eftersom han var svart. Så jag fick ta och ringa Dillons fast jag inte velat oroa Pat nu när hon skulle resa och allt. Roger svarade och lovade stressat att komma.

Under eftermiddagsbesökstiden tittade han snabbt in med ett biträde som han så småningom presenterade som isn dotter – så nu har jag träffat hela familjen. Han skrev på pappret – förstås – och hörde efter med en syster hur det var med mig. Jag antogs vara kvar ett tag till och han sa att han skulle komma upp i morgon också. Kul att ha någon som tar hand om en.

Men jag är bekymrad över att ha en massa saker – försäkringsintyg, rena kalsingar, malariatabletter mm – på vandrarhemmet och ingen utom jag kan hämta dem. På kvällen kom jag på att skulle ta min malariatablett (igår var fredag = fridag) och frågade om de hade nån. Efter mycket letande sa de att jag fick vänta till i morgon.

Skrivet 2018: Så ytterligare en borttappad bild, nu från ”armé-lejonet” som jag skrev om den 7/4.

 

Salisbury, Andrew Fleming Hospital
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

14/4 Ensam på sjukhus långt hemifrån

Men får i alla fall besök – även om han ifrågasatts varför han skulle hälsa på mig

Redan kl fem väcktes man för temptagning, te (hela dagarna sprang de och serverade te), bad, rakning, mm. Under natten hade det kommit in en ung soldat som hade slagit huvudet och som var inte måttligt berusad., Han hade skaplig baksmälla på morgonen. Jag åt ingen frukost.

Det kom en läkare, Dr Pittaway, och undersökte mig. Som alla andra läkare var han klädd i civil kostym. Konstigt. Han klämde och lyssnade och hade sig. Jag skickades på lungröntgen. Läkaren ville hålla mig kvar åtminstone till i morgon för att se vad det kunde vara med mig.

Jag fick lov att låna en telefon och ringde till vandrarhemmet och bad warden ta hand om min kamera och ställa mina prylar i ordning. Han sa att Claude hade ringt och frågat efter mig. Ringde till hans skola och fick tag på honom. Han sa att han kanske skulle komma ut senare på dan.

Blev flyttad till en vårdavdelning, ensamrum med fin utsikt. Trevliga biträden och sköterskor. Frågade om min resa och så. En nunna var någon sorts översköterska. Åt lunch, snålt tilltagen men tillräckligt för mig. Funderade mycket på att höra av mig till mamma och bestämde mig för att försöka få iväg ett telegram Ett av biträdena var bussig nog att erbjuda sig att gå till posten med det åt mig.

Men när jag höll på att formulera det kom Claude. Han hade haft svårigheter att hitta fram eftersom alla undrade vad han – en svart – skulle här att göra. Han hade med sig ett magasin och hälsade så mycket. Han lovade att ta mitt telegram till posten och fick $20 för att täcka det. På kvällen hade jag ingen vidare aptit. De förde register över hur mycket vätska jag intog och hur mycket jag pissade.

Skrivet 2018: Eftersom jag inte hade kameran med mig till sjukhuset så blev det inga bilder tagna där (lika bra det kanske). Men jag har precis hittat rätt på några diabilder som saknats för mig tidigare. Som alltså hade varit med i tidigare inlägg om jag bara haft koll på var de var. Så utöver att uppdatera de inläggen med bilderna så lägger jag ut en om dagen här också – om ni står ut med att bilderna inte alls hör till de här anteckningarna.

En liger – korsning mellan tiger och lejon – på Bloemfontein zoo

 

 

Salisbury, sover på sjukhuset
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Telegram R7,50, Claudes taxi R4, Summa: R11,50
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

13/4 Lite småkrasslig har jag väl varit hela resan

Men nu blir jag mer påtagligt sjuk

Sov till åtta, åt frukost och duschade. Ägnade förmiddagen åt att gå in till centrum (1½ timme) förbi alla supervillor. Gick runt lite nere i stan.

Var på turistinfo och fick tfn-nr till polisen för att få reda på konvojtider till Beit Bridge. Gick utåt igen men liftade. Fick en lift större delen av vägen. Kom ut lagom till lunch. På eftermiddagen spelade jag fotboll med smågrabbarna, kul. Lyssnade på tanterna skvallra om andras äktenskap, etc. Pratade musik med Valery. Vid sextiden tog jag farväl av dem och flickorna skjutsade mig till vandrarhemmet. Åt på ett take-away-ställe och sitter nu och skriver det här.

Följande skrivet 20/4: Gick och la mig som vanligt men började plötsligt få frossa. Stoppade om mig ordentligare som om jag frös men det blev bara värre. Blev orolig och funderade på att åka till sjukhus. Letade efter warden men han hade redan gått och lagt sig (klockan var elva). Bestämde mig för att gå och ringa sjukhuset. På vägen spydde jag två gånger. Lyckades inte ringa sjukhuset, klarade inte myntautomaten. Fångade en taxi på gatan och åkte till Andrew Fleming Hospital. Kände mig väldigt vek. Blev omedelbart omhändertagen och undersökt efter att ha fyllt i diverse papper. Berättade om min resa och om att jag varit ”sjuk” en längre tid. Läkaren knackade och klämde på magen och kände i tarmen. Tog blodprov. Jag blev inlagd på observationsavdelningen. Fick lämna avföringsprov. Hade i röran inte tagit med mig någonting, saknade försäkringsintyg, tandborste, rakapparat, rena underkläder, läsning mm. Sov hyfsat på natten, väckte då och då för puls och temptagning. Hade strax över 38 när jag kom in.

 

Salisbury, sover på vandrarhem Andrew Fleming Hospital
Resor: R1, Mat: R0,60, Sovplats: R0, Summa: R1,60
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

12/4 Från en natt i svart township tillbaka till den vita lyxvillan

Kontrasterna kunde inte vara större mellan övernattningarna

Vaknade kvart över sex när de gick upp. Jag tvättade mig med varmt vatten i en skål. Claude och jag pratade politik i en halvtimme. Han stödde Muzorewas UANC, trodde de skulle vinna ett val idag men visste inget om framtiden. De andra ledarna, Sithole och Nkomo, var maktgiriga och opålitliga.

Han var relativt angelägen om att kritisera rasismen, etc, jämfört med Gabellah. Morgontidningen presenterade de svarta ministrarna – Gabellah utrikesminister. Oj, jag visste inte att han var så hög. Andre vicepresident i ANC (Sithole). Innan han skulle gå till skolan bestämde vi att han ringer vandrarhemmet på fredag så ska han ta mig med och visa några saker. Jag ansåg det vara värt det trots att det innebär att jag missar RR:s möte den 17:e i Jo’burg.

Fler multinationella varumärken på plats

Claude gick och jag tog en taxi till vandrarhemmet. Mötte Dennis som hastigast. Duschade och funderade på vad jag skulle göra. Ringde Dillons och Janet (hemkommen från S-A) och Mark (en vän) kom och hämtade mig. Kul att träffa dem igen. Sa att jag sovit i Harare men att det var en vän till Dennis. Sa inget om mötet med Gabellah. Sa att jag skulle stanna till i morgon kväll för att då gå till vandrarhemmet och träffa Dennis.

Gatubild

Var hos dem hela eftermiddagen, pratade med Janet, Pattie, Doug (Janets vän), m.fl. ut- och inströmmande människor. Pat hade influensa och mådde inte bra. Kevin var där också. På kvällen kom Valery, Roger och några bekanta till Dillons – Chris och Carmel. Vi satt och pratade ett bra tag och jag hade trevligt. Roger och jag fördjupade oss i filosofiska diskussioner igen. Utan att komma varandra närmare. Åt middag och gick och la mig rätt tidigt. Sov i Anthonys rum.

 

Salisbury, sover hos familjen Dillon
Resor: R2,10, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R2,10
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

11/4 Ska försöka söka upp en oppositionell kontakt i huvudstan

Men det visar sig kräva mer tålamod än jag föreställt mig

Gick upp kvart i sex, men fann köket låst… La mig tio minuter tills boyen kom och öppnade. Väckte Dennis. Klara vid sju-tiden. Tog trekvart att gå genom stan. Väntade c:a en kvart tills en ung farmare/sjukvårdare/arméanställd tog oss med till hans farm en bit ut och bjöd på te. Han hade haft en farm nära östra gränsen men övergett den pga ”terroristerna”.

Sen tog det nog en halvtimme till nästa lift, ända till Gwelo med en pickup och två andra liftare. Han släppte av oss på fel ställe och en kvinna körde oss ut till rätt plats. De två andra liftarna gick bortåt men vi stannade. Vi fick en lift till Que Que där det redan stod en liftare. Där blev vi kvar i 50 min innan vi accepterade en kortis ut i bushen. Efter en timme började vi fundera på att vända tillbaka men då kom det en kille som skulle till Gatooma.

När vi kommit dit visade det sig att han skulle ända till Salisbury. Toppen. Vi var oroliga att inte komma fram. Strax innan Salisbury åkte vi igenom ett otroligt åskregn. Vi gick till vandrarhemmet.

Gatubild


Rhodesia var ju bojkottat av hela världen utom Sydafrika. Därför tog jag en del bilder på stora västerländska företags representation i landet. Här några bilder på en Volvo-verkstad.

Jag bestämde mig för att göra ett försök redan i kväll att hitta Claude Maretza, Ulf-Görans kontakt, boende i ett av townshipen och ”taxichaufför för AZ-taxi”. Jag tog reda på var AZ-taxis central låg och gick ut på stan för att hitta den. Längs vägen såg jag en av deras bilar. Chaffisen sa sig känna Maretza och visste att han jobbade ikväll. Han skulle ropa på radio och be honom komma till biografen utanför vilken vi stod. Klockan var halv sju. Jag stod och väntade och väntade och… Halv åtta bad jag en AZ-taxi upprepa frågan. Väntade. Halv nio kom bil 106 med mr Maretza, men inte Claude Maretza. Claude var dennes uncle och jobbade som lärare men extraknäckte på taxi under loven.

Men unge Maretza körde mi gut till Claudes adress i Harare. Vi var där kvart i nio. Claude var inte hemma men hans fru sa att jag kunde vänta, han skulle komma klockan 10. Så jag satte mig i deras lilla primitiva men fint möblerade rum. Hon bjöd på te och vi småpratade lite. Klockan blev tio och vi väntade och väntade. Satt i våra stolar, sa något ord då och då, nickade till då och då. Halv tolv bestämde jag mig för att vänta till tolv men inte längre.

Kvart i tolv kom han och jag blev hjärtligt välkomnad. Han var verkligen glatt överraskad. Vi pratade ett litet tag men sen sa han att klockan var mycket och han erbjöd mig att sova över där. Ja tack, mer än gärna. De plockade fram en extrasäng med sköna sängkläder. Jag var på toaletten som låg separat och vara v ”arabmodell”. Somnade skönt.

 

Bulawayo-Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe
Bulawayo-(lift)-N Bulawayo-(lift)-Gwelo-(lift)- QueQue-(lift)- N QueQue-(lift)- Salisbury, 44,1 mil, sover hos Maretza
Resor: R1,90, Mat: R1,20, Sovplats: R0, Övrigt: 0,30, Summa: R3,40

10/4 Natten på polisstationen var lugn

Och liftandet söderut går skapligt

Sov utmärkt och väcktes kvart i sju. Gick (fick lift största biten) in till byn och åt stadig frukost på ett kafé. Tillbaka halv nio. Hittade en pickup körd av en f.d. angolan som skulle till Bulawayo. Skönt.

Pickup är ännu luftigare än cab
Min tillfällige reskompis Dennis

Händelsefattig resa. Gwaai River Hotel bar fortfarande spår av överfallet. Jag hade svårt att hålla mig vaken i bilen. Kom till Bulawayo kl ett. Jag har upptäckt att jag tappat bort min lilla anteckningsbok och min almanacka. Hemskt om de är borta. Jag letade i Vid’Falls-huddan innan vi åkte. Nu gick jag till vandrarhemmet och frågade, men de hade inte sett den. Hoppas (men tror inte) att de är i min packning nånstans. Retsamt.

Funderade på att försöka lifta till Salisbury idag men tyckte att det var för sent. Handlade mat och satt i parken och läste (har börjat läsa Fear and loathing igen) och skrev vykort. Halv fem kom Dennis som misslyckats med att lifta till Salisbury. Vi gick till vandrarhemmet där en US-grabb bodde. Jag växlade 14 US$ till 14 Rh$ med honom. Dennis kikade på några av mina bilder och jag skrev dagbok innan maten. Gick och la mig tidigt.

 

Wankie/Hwangie-Bulawayo, Rhodesia/Zimbabwe
Wankie-(lift)-Bulawayo, 33,5 mil, sover på vandrarhem
Resor: R0, Mat: R5,40, Sovplats: R0,95, Övrigt: 1,48 Summa: R7,83

9/4 Jag och Dennis gör sällskap söder ut

Men blir avsläppta från en lift mitt ute i osäkert land

Gick upp redan halv sex för att passa konvojen som vi trodde gick sju. Den gick halv åtta, men det vara bara två bilar i den och de hade inte plats. Aj, aj , aj. Nåja, vi ska väl komma till Bulawayo i alla fall. Vi väntade kanske en timme tills bilen vi puttade igång igår kom. Han tog oss med till Wankie, vi blev avsläppta i närheten av polisstationen längs huvudvägen.

En by fotad i farten från bilen vi åkte med

Där blev vi stående bra länge (över en timme). Efter ett tag kom ytterligare en liftare och sen ytterligare en. Till sist fick alla fyra lift med en armélastbil som skulle till Lupane 16 mil bort. Men han ändrade sig och svängde av mot Dett bara fem mil bort. Nu stod vi mitt ute på landet i ett TTL (rhodesiskt homeland). Klockan var väl kvart i ett så vi hoppades fortfarande på lift söderut.

Här stod vi och hoppades på lift men kor var det enda som passerade oss

Men allteftersom tiden gick började vi bli oroliga. Det här var absolut inte rätta stället att vara på när det börjar gå mot skymning. Vi var bara 30 km från hotellet vi såg blivit attackerat. Vi funderade på olika alternativ – försöka ta oss till Dett eller lifta till Wankie. Dennis och jag och en av de andra tog till sist (kvart i tre) en afrikansk buss till Wankie. Skönt att vara i säkerhet. Vi gick till polisstation och fick löfte att sova där. I morgon kl 9 går konvojen härifrån. Då ska vi komma med. Vi gick in till Wankie och åt på ett kafé. Nu är vi tillbaka på polisstn och har fått et kontorsrum att sova i.

Efter att vi båda skrivit dagbok gick vi till mässbaren och drack bärs, spelade MasterMind och träffade Roger, en av de många medelålders män som blir inkallade förpolistjänst, sammanlagt 120 dagar om året.

 

Vic’Falls-(lift)-Wankie/Hwange-(lift)-vägen till Dett/Dete-(buss)-Wankie/Hwangie, 20,6 mil, sover på polisstation
Resor: R0,75, Mat: R2,75, Sovplats: R0, Summa: R3,50
Vic’Falls-Wankie/Hwange, Rhodesia/Zimbabwe

8/4 Flygtur över Victoriafallen

Kanske det lyxigaste jag gjorde på hela Afrikaresan – men värt varenda slant

Vi var iväg och köpte lite frukost på morgonen och åt innan vi gick till Stora Hotellet och mötte Don och polacken. Vi beställde en flygtur till kl 15. Jag gick tillbaka till hyddan och satte igång att tvätta. Jag hade mycket tvätt så det tog två timmar. Jag skrev dagbok sen tidigare. När det var klart tvättade jag håret, lagade skjorta, skrev dagbok, handlade middag, åt Banana Boat på Wimpy.

Sen var jag klar att gå över till de andra på hotellet. Jag lämnade kamera och kläder hos dem och gick i bara badbyxor (och skor) ner till fallen. Man såg ännu mer idag, helt fantastiskt. Kom upp lagom i tid för planet. En buss tog oss ut till flygfältet i närheten.

Det var vi och en femte person och piloten i ett litet plan, men man såg bra. Han flög fram och tillbaka på den rhodesiska sidan. Det var verkligen en upplevelse. Första gången jag flugit i ett sportplan.


Många bilder blev det… 🙂

Vilka svängar han gjorde. Och utsikten var fin. Vi kom inte direkt över fallen, men såg fint ner i skrevorna nedanför dem och såg den fina floden ovanför. Och visst såg vi fallen också, fast på avstånd. Vi flög bara i 10 min men det kändes som åtminstone en halvtimme. Det var dyrt men absolut värt pengarna.

På seneftermiddagen satt vi på hotellterrassen. Polacken och Don spelade tennis och jag tittade på, vi tog en bärs och sen gick Dennis och jag bort till hyddan för att grilla våra biffar.

Biffen blev god. Några grannar hade problem med bilen så vi hjälpte dem att putta igång den.

Vic’Falls, sover i bungalow
Resor: R0, Mat: R3,15, Sovplats: R2,30, Flygtur: R9,50, Summa: R14,95
Vic’Falls, Rhodesia/Zimbabwe

7/4 Återvänder till Victoriafallen – men nu från andra sidan gränsen

Och inbördeskriget gör sig ständigt påmint – t.o.m. på dansgolvet

Gick upp redan halv sex och åt frukost. Dennis skulle också till Vic’Falls så vi gjorde sällskap. Han var riktigt schysst.

Folk på väg till jobbet tidigt

Gick ut till utfartsvägen och fick efter 20 min lift med en kvinna ut en bit ur stan. Där fick vi omedelbart nästa lift ända till Vic’Falls. Ett medelålders par och vi satt trångt med båda ryggsäckarna i knät. Vi var snart uppe vid Kenmaur där konvojen skulle gå kl 11:30, men de åkte på egen hand. Med en FN-bössa mellan sig.

Resan var rätt lång men vi stannade ibland och rastade. Så kom vi till Gwai Hotel för att rasta. Ett stort militärfäste på vägen sa åt oss att ta det försiktigt för det hade varit trubbel. När vi kom fram till hotellet en bit från vägen såg vi vad för trubbel. Hotellet hade blivit attackerat kvällen innan. Fullt med kulhål i fönstren och de höll på att knacka ut rutorna. Inne i huset hade en granat kreverat. De hade dödat en och sårat två – alla svarta som höll på med en bil utanför. Jag försökte ta en bild men soldaterna hindrade mig.

Så åkte vi vidare till Wankie och passerade ett område med en av väldens största uraniumreserver. Här är temperaturen ständigt 5 grader F högre än övrigt och växtligheten är sparsam. De bryter inte ännu. I Wankie gjorde de några affärsbesök innan vi fortsatte till Vic’Falls. Vi tog in på Rest Campen och fick en schysst bungalow med kylskåp för $1,85/person. Vi bokade in oss för två nätter.

OBS skylten i nederkant. Och bron som nu syns från andra hållet mot när jag var i Zambia – med samma tåg som blivit stående mitt på bron i konflikten

När vi installerat oss gjorde vi oss i ordning för att gå ner till fallen. Kamera och värdepåse i plastpåsar. Shorts och undertröja. Barfota. Allt med tanke på vattnet som yr. Men ack -j ag skulle ha tagit skor. Vägen var fruktansvärt varm att gå på och vid fallen var gruset vasst. Det visade sig senare att jag fick stora brännblåsor på fötterna och svårt att gå. Aj, aj, aj.

Fallen på lite avstånd

Vi kom i alla fall ner till fallen och såg först Devils Cataract, närmast på den här sidan. Mycket, mycket fint, kanten var inte lika skarp som för övrigt. Så såg vi en del av Main Falls (väldigt breda) men det stänkte så att vi inte kunde fotografera. Sen gick vi längre ut mot mitten av fallen men nu såg vi knappt nåt för allt stänk. Det öste ner värre än en kraftig dusch. Vi var snabbt genomsura. Häftig upplevelse. Ibland såg man regnbågar på bara ett par meters avstånd. Unikt.

Regnbågar vid fallen

Förstummade kom vi tillbaka till entrén. Dennis gick till hyddan och hämtade mina skor och T-shirt, medan jag satt och tyckte att jag varit en stor idiot. Så gick vi upp till Victoria Falls Hotel – lyxvarianten. Träffade en australiensare som Dennis kände, Don. Satt och tog några bärs och snackade. Framåt kvällen gick vi upp på Dons rum ett tag innan maten. Vi åt på hotellet – Barbeque för $2,75 med massor av mat.

Förberedelser för barbequen – eller braai som det hette här

Plötsligt kom några unga armékillar (det drällde av kamouflageuniformerade och automatgevärsbeväpnade snubbar hela kvällen, dansande och drickande) och sätter sig vid ett bord, med sig har de ett lejon!!! En halvvuxen lejonhona i koppel som de ger ett stort stycke rått kött. Naturligtvis väcker de stor uppmärksamhet. Så småningom går vi och hämtar kamerorna och Dons elektronblixt och tar några bilder när soldaterna och vi leker med henne. De föder upp lejon och använder dem ibland för att spåra ”terrorister” med. Mycket speciell upplevelse.

Vi sitter kvar rätt sent och lyssnar på dansbandet som är rätt bra. Så bestämmer vi tre och en polskfödd arkitekt oss för att chartra ett plan i morgon för en 10-minuters flygtur över fallen. $7,50/person. När Dennis och jag går hem kommer vi förbi ett party vid Rest Campen och tar en bärs och snackar med folket där. Vi kommer inte i säng förrän vid midnatt.

Jag glömde skriva att på vägen mellan Wankie och Vic’Falls åkte vi över en bro över floden Matetsi. De höll på att reparera den efter et sabotage av gerillan. Nästa vecka skulle vägen vara stängd helt i två dagar för reparation. Vår bilförare berättade att de också saboterat jvgsbron en bit bort mycket skickligt genom att spränga rälsen en bit före bron och låta det urspårande tåget göra resten av jobbet.

Och så blev mitt lilla ”dokumentfodral” nerblött vid fallen och allt innehållet blött. Men det gick skapligt att torka.

 

Bulwayo-VicFalls, Rhodesia/Zimbabwe
Bulawayo-(lift)-N Bulawayo-(lift)-Vic Falls, 43,9 mil, sover i hydda
Resor: R0, Mat: R6, Sovplats: R2,30, Summa: R8,30

6/4 Träffar och intervjuar en av de svarta nationalist-ledarna

Och funderar på hur jag ska resa vidare – tiden räcker inte till allt jag vill göra

Gick in och letade efter en herrfrisör i stan. Hittade en och satt och väntade. Pratade med en kille som också väntade som sa att det nog var bäst att gå till en damfrisör och jag ville vara säker på att det inte blev för kort. Sagt och gjort. Stället jag hamnade på verkade mycket exklusivt och dyrt men det fick väl vara värt. Klippa mig måste jag pga värmen men för kort får det inte bli. Jag blev t.o.m. serverad kaffe i väntan på min tur så nog var det klass. En ung tjej klippte mig precis som jag ville ha det. Och det kostade bara $1,30! Schysst.

Gatorna var ofta väldigt breda

 

Men inte alltid

Jag gick ut och tittade efter en taxi för att åka till Dr Elliot Gabellahs adress som Ulf-Göran gett mig hemma i Sverige. Men jag såg inte en enda taxi och ”hamnade” på National Museum, som var ett vanligt museum med historia, uppstoppade djur och ”Hall of Chiefs” med Cecil Rhodes som en av hövdingarna. Sen gick jag in till centrum igen och köpte tandkräm, vykort och Time. Satt i parken och läste ett tag. Var rätt nervös för att kontakta Gabellah. Empilweni Health Centre. Gick på dass och när jag kom ut såg jag en taxistation. Chaufförerna diskuterade ett tag och kom fram till var det låg. Jag åkte med en av de små Renault:erna. Den hade en svensk-tillverkad taxameter från Halda eller nåt i den stilen i Halmstad. Den var graderad i Rand. Så kom jag dit, inne på en liten bakgata. Jag fick genast träffa Dr Gabellah i ett intimt belyst rum Han var smart klädd med elefantskinnsskor och fullt med elfenbens- och andra smycken.

Han kände Ulf-Göran mycket väl. Vi pratade i kanske en halvtimme-tre kvart innan han måste ge sig av. Se annan plats i detta häfte beträffande vad vi sa.

Tillägg 2018: Här kan man läsa lite om Dr Gabellah

Efteråt gick jag in till centrum igen.

Med tanke på västvärldens påstådda bojkott sedan många år såg man ändå många västerländska företag i Rhodesia

Tog reda på att till Vic Falls är det konvoj från oläsligt kl 11:30. Till Fort Vic ingen konvoj. Väldigt fundersam på hur jag ska göra. Vill: åka konvoj, se Eastern Highlands, vara i Salisbury en dag utan att Dillons vet om det för att träffa Claude Maretza – en annan Ulf-Göran-kontakt. Funderar på att åka upp till Vic Falls, åka till Kariba, åka via Umtali och eventuellt se Zimbabwe Rains. Men har inte tid med allt. Vill vara i Jo’burg kvällen den 17/4 för RR-möte. Får se hur det blir. Åker i alla fall härifrån i morgon. Köpte lite mat och gick och åt på Wimpy för en gångs skull. Verkade lite billigare än i S-A men så la de på 15 % Sales Tax. Fy! Gick till vandrarhemmet. På kvällen kom en kille jag träffat på vandrarhemmet i Cape Town, Dennis från California. Bestämde mig för att lifta till Vic Falls.

Bulawayo, sover på vandrarhem

Resor: R0,60, Mat: R4, Sovplats: R0,95, Klippning R1,65, Övrigt R4, Summa: R11,20

5/4 Liftar med rhodesiska officerare

Som utan att skämmas pratar vitt och brett om olika krigsförbrytelser de begått

Roger skulle åka till Gwelo I tjänsten och jag skulle åka med. Jag tog farväl och sa att jag kanske skulle komma tillbaka till Salisbury och då komma till dem igen. Roger hade en Jaguar och körde i 90 mph. Vi pratade om bland annat svenska försvaret och han trodde inte sina öron när jag berättade om medbestämmande, soldatfack, ledighet över helgerna, etc. Han sa att en handfull rhodesiska soldater skulle kunna inta Sverige. Och jag tror honom.

I Gwelo såg jag ett ånglok som var i drift

I Gwelo fick jag stå en och en halv timme innan jag fick lift. Det var tre soldater (officerare) som varit på kurs. De pratade hela tiden med varandra om olika stridserfarenheter de haft. Jag fick intrycket att ”terroristerna” alls är så lättbekämpande och ofarliga som vissa gör gällande. De pratade också om när de varit med om tortyr (placera en man i en hydda och tända på taket och inte låta honom komma ut förrän han berättar var ”terroristerna” finns), mördande av civila (som sjunger frihetssånger) brännande av byar (där man tror att det funnits ”terrorister”) och andra krigsbrott de varit med om.

Jag förstod också att det i de afrikanska reservaten nu finns ganska många ”strategiska byar”. Enligt dem hade allt stamkrigsorsaker. Två miljoner Matabele hade sedan gammalt dominerat fyra miljoner Mashona. Nu var inte Matabele representerat i Internal Settlement av annat än skuggfiguren Churiah, den store hövdingen var Nkomo och därför slogs de.

Gatubild från Bulawayo
Gatubild från Bulawayo
Gatubild från Bulawayo

När jag kom till Bulawayo gick jag till turistinformationen och tog reda på var vandrarhemmet låg. Fick också reda på att det går att åka buss t.o.r. till Vic’ Falls för 4:-$* men att det förutsätter tre-fyra nätter där uppe och jag har inte tid med det. Var på vandrarhemmet och lämnade säcken. Gick runt stan – förvånansvärt liten utan riktigt centrum. Satt i en park och läste tidningar. Var på ett varuhus och handlade mat och gick ut till vandrarhemmet. Där bodde en kanadensisk ung grabb som varit i Rhodesia i tre år och bl.a. sysslade med brightlightning, dvs snoka rätt på ”terrorister” och tala om det för armén och få en massa belöningar för det. Lagade min fältskjorta som återigen spruckit upp, nu på nya ställen.

* 1 Rhodesisk dollar = 1,25 Sydafrikanska Rand

 

Salisbury/Harare-Bulawayo, Rhodesia/Zimbabwe
Salisbury-(lift)-Gwelo-(lift)-Bulawayo, 44,1 mil, sover på vandrarhem
Resor: R0, Mat: R1,75, Sovplats: R0,95, Övrigt: R0,95, Summa: R3,65

4/4 Besöker svart grundskola och blandat universitet

Och har ett långt politiskt/filosofiskt samtal med min värd som visar sig ha de mest skrämmande åsikter

På morgonen var jag med Patricia, mamman, runt med bilen.

Centrum i Salisbury/Harare
Centrum i Salisbury/Harare

Vi hämtade hennes mamma och var hos veterinären och sen var vi hos nån bekant som hade en helt otroligt stor trädgård/park. Och ett superlyxigt hus. När vi kom tillbaka ”hem” tog chauffören Francis mig med till ett av townshipen.


Bilder från det svarta bostadsområdet – både fina och sämre hus

Vi tittade på olika hus, var hos några han kände och kom till en skola. Vi gick in och träffade rektorn som tog mig runt. Det var en secondary school med elever mellan 13-18 år. Jag var i en klass ett bra tag, svarade på frågor om Sverige och plåtade. #De hade undervisning om slavhandeln.) Var också och tittade på hemkunskap för flickor och träslöjd för pojkar. Mycket intressant och roligt men vi hade bråttom tillbaka.


Bilder från skolan


Mer skolbilder

Vi såg också Bishop Muzorewas hus med jätteträdgård. Vi hann inte åka till det lyxtownship som Francis ville visa.

Jag åt lunch ”hemma” och sen kom grannpojken Kevin som pluggar juridik på universitetet och tog mig med dit och vi gick runt ett tag och satt och snackade om Rhodesia. Universitetet (det enda i Rhodesia) har 1800 studenter, 60 % svarta. Utbildningen var bra, men han fasade för hur det skulle bli när det blev Zimbabwes universitet. Kevin var relativt schysst även om han var rasistisk. Tänkte lämna landet för att slippa armén. Han fick min adress hemma.

”Hemma” igen skulle jag laga min röda frottétröja som fått ett hål på axeln, men Patricia hjälpte mig med symaskin.

När Roger kommit hem diskuterade han och jag politisk filosofi med utgångspunkt från Sverige. Mycket intressant. Vi pratade i flera timmar och var mycket oense. Han hade en fruktansvärt rent fascistisk ideologi. Han hade startat med två tomma händer här han kom hit som ung och var nu framgångsrik affärsman. Han tyckte Sverige hade för höga skatter. Och han tyckte inte om de bidrag de går till. Om man inte arbetade skulle man svälta. Vita Rhodesier kan inte få ett öre av staten om de så svälter ihjäl som arbetslösa. Hanföraktade genomsnittsmänniskan. Han ansåg sig vara demokrat men vid närmare diskussion ansåg han att de flesta människor inte var mogna att rösta och att när allt kom omkring var det ändå bara den starkaste ledare som beslutade och att det bästa vore nog en välvillig diktator – som Franco till exempel. Han tyckte att människan skulle tävla i stenhård konkurrens och att de som lyckades sämst skulle dö, det var bra för den mänskliga rasen. Han var helt oförstående för att någon kunde vilja dela med sig till de som har det sämre. En riktig fascist. Vi pratade också om Afrikas utveckling. Och om Rhodesia. Han sa: Du får inte säga det här till nån och jag kommer alltid att förneka att jag sagt det men jag vet helt säkert att Israel sänder soldater hit för att tränas av våra officerare. Det du! Och så sa han att om terroristerna skulle komma att skada eller döda någon i hans familjs så skulle han hämnas, inte på terroristerna utan på Europa, som hjälpt dem. Han sa att många rhodesier kände som han och att de skulle skapa en terrorvåg över Europa som skulle få IRA och Röda brigaderna att se ut som pojkscouter. Han förklarade att de flesta rhodesisksa män gått igenom tre års militär- eller miltärisk polis-tjänst. Att de skulle bli förbannat skickliga terrorister. Oj vilken man…

 

 

Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe
Salisbury, bor hos Dillons
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0

3/4 Besöket i Rhodesia börjar i krigets tecken

Men fortsätter med att jag får bo hemma hos en förhållandevis liberal vit familj

Svårt att sova, början av natten var varm och fuktig. Bättre på slutet. Vaknade av mig själv tio över fem. Skit! Snabbade mig på. Skulle äta cornflakes och mjölk men mjölken var sur. Gick halv sex, portiern sov.

Gruvan i Messina i gryningen

Gick ut på vägen och en bit bort. Inte en bil åt det håller.

Sjukhus i Messina

Strax före sex kom en i alla fall, och stannade. En kille från SWA* som tjänstgjort som antiterroristpilot där i fem år och som skulle upp till Rhodesia nu och slåss där. Han skulle till Salisbury så jag tänkte byta bil i Beit Bridge. Jag hade inte några problem vid någondera gränsen. Jag hade gömt undan pengar för att smuggla in i Rhodesia men jag behövde varken visa några pengar eller fylla i valutadeklaration. Flygarn hade en massa papper att fylla i eftersom han åkte dit permanent. Jag fick uppehållstillstånd till den 18/4.

Klockan började närma sig sju när konvojen skulle gå från Beit Bridge så vi stressade. Kom dit ett par minuter före så jag bestämde mig för att stanna med honom. Ett 20-tal bilar ingick i konvojen. Tre pickups med kulsprutor bakpå utgjorde beskyddet. Ett antal äldre vita snubbar i kamouflageuniform och med maskingevär drällde omkring. Bossen samlade oss för kort genomgång först om vad vi skulle göra och inte göra. Så bar det iväg i 80-100 km/tim.

Flygarn frågade mig om jag använt en pistol någon gång. Inte? Då ska jag visa dig och så instruerade han mig på en 9 mm armépistol. Själv hade han en .44 revolver. Rätt obehagligt men spännande. Om vi blev attackerade och måste stanna skulle vi slänga oss i diket och jag skulle ta av min röda tröja**… Men ingenting hände förstås. Vi hade paus på ett ställe och jag åt några mackor och drack kaffe. I Fort Victoria upplöstes konvojen och vi åkte på egen hand till Salisbury***.

Längs vägen till Salisbury

Landskapet var rätt monotont, flackt bushlandskap. Ibland några berg. Soldater här och där längs vägen. Privatbilar med maskingevärspipor stickande ut ur fönstret. Han berättade en hel del om krig och sådär. När jag kom till Salisbury gick jag till informationsbyrån, tog några broschyrer och fick reda på var vandrarhemmet låg.

Gick däråt i den fruktansvärda värmen är plötsligt en bil med en kvinna och en tjej stannar och vinkar till sig mig. De frågar vart jag är på väg, varifrån jag är och om jag vill bo hos dem en natt. Ja, tack, säger jag och hoppar in. Så hamnar jag hos familjen Dillon i deras stora villa med flera tjänare. Efter att ha duschat pratar jag med dem och olika personer som kommer på besök. De verkade rätt schyssta. Väldigt liberala som de sa själva. Tyckte Sydafrika var fel. Men de hade förstås ingen sympati för terroristerna. Många afrikaner var dumma men det fanns bra också. De hade svarta vänner och barnen gick i blandade skolor. De verkade schyssta mot sin tjänare. Jag hade trevligt och var glad att jag tackat ja.

På onsdag kan jag få lift med fadern till Bulawayo. Han kom hem från jobbet i svart kostym (!) men bytte snabbt till ledigare kläder. Han verkade rätt schysst men visade sig vara mindre liberal än dem och tyckte inget vidare om svarta. Vi åt kvällsmat och satt och pratade om Sverige och Afrika och Rhodesia. Några av tjejens (Valery) kompisar var där också. En kille på universitetet ska visa mig det i morgon. På förmiddagen ska deras chaufför ta mig till de afrikanska townshipen! Jag måste säga att Rhodesia verkar schysstare mot de svarta än Sydafrika. Man får t.o.m. gifta sig med dem om man är vit.

* SWA=South West Africa = nuvarande Namibia
** Det här minns jag som en väldigt utmanande situation. Vad skulle jag göra om konvojen blev angripen av gerillan (frihetskämparna i mina ögon, terroristerna i de andras)? Ställa mig upp och säga ”Jag är svensk, jag är på er sida”? Knappast. Skjuta mot gerillan? Knappast heller. Gömma mig och hoppas på att inte bli träffad. Förmodligen. Hur vet man sånt i förväg?
*** Nuvarande Harare

 

Messina-(lift)-Salisbury, 59,6 mil, sover hos familj,
Resor: R0, Mat: R0,95, Sovplats: R0, Summa: R0,95
Messina/Musina, Sydafrika – Salisbury/Harare, Rhodesia