Funderingar kring hemresan och Rhodesia-besöket

När jag kom till Jo’burg den här gången var det dags att bestämma sig för hur jag skulle åka hem. Jag hade fyra alternativ: Flyg till Köpenhamn med Luxavia. Med El Al från Nairobi och flyg dit. Eller med en Overland-tur till Nairobi (motsvarighet till Rosa bussarna). Eller på egen hand till Nairobi. På vandrarhemmet fanns en dansk kille som ville sälja en Luxavia-biljett för 100Rand. Mycket frestande men osäkert och olagligt. Att åka Overland skulle inte behöva bli mycket dyrare än att flyga till Nairobi, jag skulle bara kolla avgångarna. Att åka på egen hand skulle inte heller behöva bli så dyrt. Tanzam-järnvägen sköter om det mesta. Men det är två väldigt osäkra gränser att fastna på – Botswana/Zambia och Tanzania/Kenya. Jag funderade så att jag höll på att bli tokig. Jag kände också att jag gärna ville komma hem senast i maj. På Afroventures fick jag reda på att turerna är fullbokade till 1 juni. *För sent. Inget att tänka på. De sa att det är väldigt svårt att komma över gränsen till Kenya. Skippar det också. Vill inte ta risken med Luxavia-biljetten. Bestämmer mig för BA/El Al. 2300:-Skr. Ett annat problem var att komma in i Rhodesia. På Air Rhodesia hade jag fått reda på att för att bli insläppt måste jag ha en returbiljett från Sydafrika (och danskens biljett gick ju inte – den var ju inte i mitt namn) en biljett från Rhodesia till Sydafrika (40R, återfås i Sydafrika) och minst 13 R/dag. Min bankgaranti var värdelös eftersom det inte finns några bankförbindelser mellan Sverige och Rhodesia. Enda lösningen var att köpa flygbiljetterna och skicka efter 1000 Skr hemifrån som jag hoppas kunna låta bli att använda.

Valet föll på flygresa Johannesburg-Nairobi-Tel Aviv-Köpenhamn i början på maj

Hur kommer man på tanken att lifta till Sydafrika?

I brist på både bilder och dagboksanteckningar från 20/2 så ger jag lite bakgrund till hela resan

Om någon av er undrat hur man kan komma på idén att lifta till Kapstaden så måste jag ju säga att det är en ganska relevant fråga. 🙂
C-G och jag lärde känna varandra när vi gjorde lumpen i Norrtälje. Vi fann varandra på flera sätt, inte minst genom vår gemensamma svårighet att inordna oss i det militära systemet och vi fick bland annat tid att umgås under gemensamma kasernförbud (en typ av militär bestraffning då man inte får lämna kasernen under fritiden) över veckosluten.
När vi muckade hade vi ännu inga planer på resan och jag började arbeta på Beckers färgfabrik. Eftersom jag bodde hemma fortfarande gick det bra att spara pengar så när vi under hösten började prata om en gemensam långresa var det inte omöjligt att lägga pengar på det. För min del var det från början mest ett intresse att komma till Södra Afrika och ta del av det sociala och politiska läget där (sommaren -77 var jag i Portugal som nyss blivit av med militärdiktaturen). Att man skulle kunna resa landvägen fanns inte i min föreställningsvärld. Men C-G hade rest på flera långa backpacker-resor i bl.a. Asien tidigare och föreslog att vi skulle ta oss dit landvägen med billigast tillgängliga färdsätt – lifta, buss, tåg, etc.
Vi skaffade böcker – bl.a. ”Backpackers Africa” – som beskrev både möjliga resvägar och övernattningsmöjligheter längs vägen. Vi förberedde oss också genom att läsa om befrielsekampen i Södra Afrika och genom bekanta hemma i Sverige fick vi med oss en del kontakter till oppositionella där nere.
Tanken var att vara borta 3-4 månader men för min del blev det till sist 6 månader – ett halvår som gav mig så mycket på olika sätt och som jag aldrig ångrat trots en del umbäranden.
I morgon börjar vi om på nytt med autentiska dagboksanteckningar och fotografier.

Allmänna iakttagelser kring Sydafrika

Ett avsnitt i resedagboken som jag skrev allteftersom när jag var i Sydafrika och som jag lägger ut nu när det saknas daganteckningar

Låga matpriser -1/2-1/3 av Sverige. Låga hotellpriser, låga klädpriser. Att äta ute är oförskämt billigt.

Gott om snabbuteätarställen med ”Wimpy”-matsedel. Stora välsorterade supermarkets och ”näröppet”-kaféer med rätt stort sortiment av frukt, bröd, mejervaror, godis, konserver, mm.

Utbredd tvåspråkighet. Alla vi mött (25/2) pratar engelska. Jo’burg och ännu mer Pretoria är dominerande Afrikaans (Transvaal). Durban dominerande engelskt. Afrikaans håller på att vinna mark över hela landet.

TV fick de först 1976! Sändningar på bägge språken – aldrig textat.

Tidningar säljs på gatan. The Citizen ultrakonservativ. Rand Daily Mail relativt liberal. The Star rätt schysst kvällstidning. Tidningarna skriver väldigt mycket om intressanta saker som Soweto, Steve Biko, Homelands, dissegregation, mm.

Apartheidskyltar finns kvar inom många områden, t.ex. Järnvägar, bussar, spritbutiker, toaletter, badstränder, vissa restauranger och butiker. Men i många fall finns en osynlig segregering. På posten har de uppenbarligen tagit ner skyltarna nyligen – fortfarande finns en huvudsakligen svart och en vit avdelning.

Bussarna i Johannesburg: segregerade förstås, i tre grupper: en för vita, en för färgade och asiater som är dyra och en för färgade, asiater och svarta som är billigare men fullsmockade. Nytillkommen reflektion: kombinerat ras- och klass förtryck. Är man färgad eller asiat kan man alltså köpa sig komfort om man har råd men är man svart så går inte ens det.

Spritbutikerna: alltid två vägg i vägg, en vit självbetjäningsbutik och en icke-vit överdiskförsäljningsbutik.

De vitas bostadsstandard är i allmänhet mycket hög med jättevillor eller moderna hyreshus i centrum men man ser också en hel del undantag.

Boputhatswana: som vilket fattigt svart land som helst, korrugeradplåtskjul och små majsfält.

Vitt jordbruksområde: jättelika industriellt odlade fält med isolerade farmar.

Färdvägen de första 11 veckorna

Här har jag satt samman en karta och en tabell som vecka för vecka visar hur långt vi kommit, det varierar mellan 26 och 198 mil.

Vecka Från Till Mil
1 Stockholm Paris 187
2 Paris Barcelona 106
3 Barcelona Algeciras 117
4 Algeciras Kenitra 26
5 Kenitra Alger 182
6 Alger Ghardaïa 60
7 Ghardaïa Tamanrasset 138
8 Tamanrasset Agadez 92
9 Agadez Kano 73,2
10 Kano Lagos 119
11 Lagos Luanda 198

 

I mina egna fotspår – 40 år efteråt

Två 20-åringars äventyrliga resa från Stockholm till Södra Afrika 1977-78

Den 19 november 1977 gav jag mig tillsammans med min lumparkompis C-G iväg på en äventyrsresa söderut. Vi hade båda önskan att komma till södra Afrika och han hade föreslagit att vi skulle resa landvägen – i första hand genom att lifta. Jag hade först svårt att tro att det skulle gå men gav det en chans. Det var tänkt a t ta 3-4 månader och efter en tid i Södra Afrika skulle vi flyga hem. Hur det blev? Följ med här så får du se.

Google Maps var inte ens påtänkt så bra papperskartor var ett måste – Michelin sviker inte

Jag kommer varje dag att lägga ut anteckningen från just den dagen i min resedagbok här på bloggen, ofta kompletterat med någon eller några bilder som jag tog längs vägen. All text är exakt avskriven ur dagboken så det blir inte bara en reseberättelse utan också in blick in i en 20-årings tankevärld på 70-talet.

Två anteckningsböcker hade jag med mig – fyra fick jag köpa till längs vägen

Om du vill hänga med på resan så är du välkommen. Att jag nu digitaliserar mina minnen genom att skriva av resedagboken och scanna in diabilderna är något jag gör främst för min egen skull. Men självklart får den som vill ta del – mer eller mindre regelbundet. Och vill du fråga eller kommentera något så gör gärna det!

Nu åker vi! 🙂