Vecka 5: Försmak av Sahara men tvärstopp vid gränsen till Algeriet

Vi tvingas motvilligt återvända till Mallorca och lyckas med viss vedermöda köpa flygbiljetter

I Marocko går haschförsäljare och självpåtagna turistguider oss på nerverna. Vi tar tåget österut mot algeriska gränsen som vi vet kan vara svår att ta sig över. Efter en buss åt fel håll får vi gå 13 km genom halvöken fram till gränsen bara för att bli avvisade utan förklaring. Vi anar att kriget i Västsahara med Marocko och Algeriet på var sin sida ligger bakom. Planen var att om det hände avvakta vaktombyte vid gränsstationen men tyvärr så satte de en stämpel i passet att vi var avvisade från Algeriet så nu är vi osäkra på hur det ska gå ens om vi kommer från ett annat land. För reservplanen blir nu att ta båt tillbaka till spanska fastlandet och sen flyg till Mallorca och vidare därifrån till Alger. Och nu lyckas vi. Om Mallorca misslyckats med att charma oss förra gången så blir det än mer så nu när vi är där högst ofrivilligt. Första mötet med Alger blir desto mer positivt, där trivs vi bra och bemötandet från människorna är helt annorlunda än i Marocko. Att det blir julafton är inget vi märker och inget vi saknar.

  • Spännande att bli bjudna på cous-cous i ett vanligt hem
    Spännande att bli bjudna på cous-cous i ett vanligt hem
  • Mor Beddiaf hälsade tillbaka till Sverige
    Mor Beddiaf hälsade tillbaka till Sverige
  • Utsikt från tåget österut i Marocko
    Utsikt från tåget österut i Marocko
  • Vilopaus i vandringen mot gränsen till Algeriet
    Vilopaus i vandringen mot gränsen till Algeriet
  • Gränsstationen där förhoppning byttes i besvikelse
    Gränsstationen där förhoppning byttes i besvikelse
  • Utsikt över Malaga från planet som just lämnat flygplatsen där
    Utsikt över Malaga från planet som just lämnat flygplatsen där
  • Alger: Bara män på gatukaféerna och enda kvinnan skyler sig.
    Alger: Bara män på gatukaféerna och enda kvinnan skyler sig.
  • Alger: Pampiga hus längs hamnen
    Alger: Pampiga hus längs hamnen

 

Kenitra-Fes-Oujda-Oujda-Melilla-Malaga-Palma de Mallorca-Alger, 182 mil

21/12 Söker nya vägar när gränsen var stängd

Och nu verkar det som att de bägge liftarna får lov att ta till både båt och flyg för att komma till Algeriet

Upp tidigt och till bussen. Biljetten gällde tydligen bara till Nador och därifrån skulle vi byta till en annan buss för 1:-DM/person till Melilla. Som tur var hade vi 2DM i reserv. Bussen var inte fullt så trång som en del andra. Enormt vacker soluppgång (över Algeriet). I Nador visade det sig att bussen kostade 1:30/person så vi fick betala med en dollar. I Melilla blev vi avsläppta vid gränsen. Marockos tull hade oss till att plocka upp halva ryggsäckarna, vad de nu letade efter. Spanska tullen däremot gjorde inte ens en antydan till undersökning! Konstigt, det borde komma in mycket hasch den vägen. Till staden kom vi strax innan siestan – trodde vi tills vi kom på att klockorna gick marockansk tid. Staden halvt stängd. Iberias kontor stängt. Vi gick runt bland bankerna som faktiskt var öppna till kl 14 men ingen ville växla våra checkar. De sa att de var stängda eller hänvisade till andra banker. Till sist blev vi skitförbannade och då ändrade sig en kassörska. Över hela stan fullt med folk som frågade om vi ville växla. Och här och där gjorde araber upp jättetransaktioner med pengar. Superbuntar med sedlar i sina stora rockar. Vi gick och åt sandwichar innan vi la oss i en park tills en snut kom. När snuten sent omsider försvunnit ur synhåll kom flera arabiska pojkar och försökte prata med oss. Vi svarade inte annat än på svenska. Några försökte gissa vilket land vi kom ifrån, de gissade bl.a. på Turkiet, Jugoslavien, Italien och Portugal! Det regnade en skvätt och vi gick upp till resebyrån för att slippa månglarna. När de öppnade visade sig att Malaga inte hade några flyg till Alger. Vi bestämde oss för flyg Malaga-Palma de Mallorca – Alger, då skulle vi vara framme sent den 23:3, dvs kunna gå till ambassaden först den 27:e. Nu var frågan om det gick någon båt till Malaga ikväll. När vi kom till färjeterminalen var den stängd, men öppnade just som vi skulle vända. Och se, en båt i natt klockan 24. Biljettförsäljning från 22. Vi gick och handlade mat, skrev vykort, mm. Från klockan 20 stod vi i kö, turades om. Smått panikartade scener utspelades bland köarna, tydligen fara för slutsåld båt. Vi fick dock 3:e (av 4) klassbiljetter. Det visade sig vara gott om dem. Butacas (fåtöljer) turistas A som var omärkligt bättre än turistas B. Vi planerade att sova i sovsäck, kanske inomhus, eftersom det var så lite folk.

Oujda-(buss)-Nador-(buss)-Melilla-(båt)-på väg mot Malaga, 11,7 mil, Sover på båten
Resor: $2, Mat: $7, Sovplats: $0, Summa: $9

20/12 Avvisade vid gränsen

Efter att ha tagit fel buss och vandrat flera timmar ute i ingenting

Nähä, det blev inte Algeriet. Klart jobbigt!

På morgonen började vi med att gå och leta efter buss till gränsen. Poliser visade vägen till busstationen men där var det stopp. Ingen ville visa oss något annat än taxibilar. De ljög hej vilt om att bussen var trasig m.m. Det anständiga bolaget CTM-LN hade ingen buss dit. Vi gick tillbaka in till stan för att duscha på en badinrättning. Helt primitivt. ”Duschen” bestod av en låg kran och en hink. Hela inrättningen var tät med varm fukt. Kände sig dock lite renare efteråt. Vi ville inte ta en oförskämt dyr taxi utan började gå de 13 km. Frågade efter vägen till gränsen. Efter några km kom en kille och sa att vi kunde ta bussen och visade en hållplats. Vi väntade, tog första bussen och åkte till ändhållplatsen. Vi var på fel väg. Från början. Vi hade hamnat i Sidi Yahiya och hade fortfarande 13 km till gränsen. Nu gick vi hela vägen. Rätt kul att gå så där ute på landet. Väldigt torrt och stenigt. Jag fick skavsår i början men tejpade snart och blev bättre.

Vilopaus i vandringen mot gränsen

Så kom vi då till gränsen. Skulle det gå bra? Först handlade vi upp alla marockanska pengar. Sen gick vi till Marockos gränsvakt. Det gick bra, men de sa att det var svårt hos algerierna. Där fyllde vi i alla papper och lämnade dem med passet. På frågan vad vi skulle till ambassaden att göra sa vi hämta post och vakten skrattade. Så småningom fick vi passen tillbaka med en stämpel att vi inte kommit in och ordern att återvända. Vi frågade varför men fick inget svar. Vi blev bryskt ivägkörda. Fan vad hopplöst. Ingen idé att vänta till vaktbyte heller – med stämpeln i.* Vi måste tillbaka till Spanien och försöka flyga till Alger – om det inte går något flyg från Marocko förstås.

Gränsstationen där förhoppning byttes i besvikelse

Vi tog en taxi för $4 tillbaka till Oujda. Tog in på ett annat billigt hotell (där först en kvinna tog emot och visade oss ett rum för 6DM, sen när ”patronen” kom kostade samma rum 16DM. ”Kvinnor förstår ingenting”). Gick till en resebyrå. Oujdas flygplats bara till Frankrike (fel även till Tyskland). Melilla blev vårt nästa mål. Buss dit i morgon bitti. Handlade mat så att vi precis fick över till bussen. Växla kunde vi göra på ett lyxhotell på kvällen. Tänk att behöva åka tillbaka till Spanien. En lång omväg. Och egentligen var det dumt att åka till Marocko. Vi kunde tagit ett plan till Alger när vi var på Mallorca.

*Nyskriven förklaring: Under hela Afrika-resan var en av de viktigaste kunskapskällorna andra resenärer. ”Hur tar man sig dit?”, ”Går det bra att ta sig över gränsen där?” och annat frågade man alla man stötte på. När det gällde gränsen mellan Marocko och Algeriet så visste vi att det var nyckfullt. Vi hade hört dem som blivit avvisade och vi hade hört dem som blivit genomsläppta. Vår plan var därför att göra ett försök och om vi blev avvisade gå tillbaka utom synhåll från gränsstationen och vänta på vaktavlösning och göra ett nytt försök med nästa skift. När vi nu fick en stämpel ”Avvisade från Algeriet” så kändes det utsiktslöst med det ”knepet”. Bakgrunden till det spända läget mellan länderna var konflikten i Västsahara (tidigare Spanska Sahara) som sedan 1975 ockuperas av Marocko medan Algeriet stöder ett självständigt Västsahara.

 

Oujda-(buss)-Sidi Yahyia-(till fots)-gränsen-(taxi)-Oujda, 3 mil, Bor på hotell Resor: $2, Mat: $7, Sovplats: $1,50, Summa: $10,50

19/12 Första kontakten med Sahara

Tar tåget österut genom halvöken – och lyckas äntligen ringa hem

Fan – Marocko är förstört av alla jävla haschturister. Åtminstone för oss icke-rökare.

Åt stadig och billig frukost på vandrarhemmet, duschade inte trots ljummet vatten, det var kallt ute – nätterna är kalla. Tåget skulle gå halv ett till Oujda så vi hade gott om tid. Kunde inte få våra vandrarhemskort, kontoret stängt till klockan 12. Lämnade ryggsäckarna på jvgstn, biljettförsäljningen stängd Gick till posten och ringde hem, mormor svarade, mamma och Per i London, åkte igår kväll, hemma juldagsnatten, allt väl. Skönt att äntligen få ringa, otur att de just åkt. Gick till vandrarhemmet men var tvungna att gå utan kort eftersom de ej öppnade kl tolv.

Överraskade av att ej 3 klass fanns på det tåget, köpte dyr 2 klass. Lyxig fransk vagn men plastkulturen hade nästan gått för långt, man kunde inte ens öppna fönstren pga ventilationssystemet. Man märkte knappt att man åkte tåg. Också mindre och finare passagerare än igår. Landskapet torrare och torrare. Husen alltmer primitiva. Halvöken.

Torrt, torrt, torrt – Utsikt från tåget mot Oujda

Såg marockaner som liftade längs landsvägen. I Oujda var vi nyfikna dels på kommunikationen till Algeriet, dels på om de jävla idioterna till haschförsäljare skulle vara lika många och jobbiga här. Tåg gick det tydligen inte några till Algeriet f.n. Vi såg bara en jättehög med lådor i den delen av stationen. En taxichaufför erbjöd sig – hövligt – att köra oss till gränsen för 20:-DIM=$4. Han sa också att det gick bussar och beskrev vägen till ett billigt hotell. Inga grabbar – ännu. Vi hittade inte hotellet, men ett annat som var för dyrt. Vidare och leta. Så kom två grabbar som verkade annorlunda och trevliga. De visade oss vägen till ett hotell som kostade $4 för ett dubbelrum vilket var dyrt för ett asskabbigt hotell utan dusch. Men vi var trötta och tog det. Då! Följde grabbarna oss till rummet. Ställde sig i dörröppningen. Köpa hasch? Nej, nej, nej, vi röker inte. De bara stod där. Tog på sig solglasögon. Frågade igen. Stod där. Jag erbjöd dem 2:- DM för ”hjälpen”. De sa nej och frågade om vi inte litade på dem. Till sist sa de att de skulle ha 5:- DM. Vi sa nej och sa att vi ville sova, men de stod kvar. Till sist gav vi dem 2 och sedan 3 DM och då gick de med löftet att kanske vara i distriktet i morgon när vi skulle gå. Jävla typer.

Hoppas det är trevligare i Algeriet. Hur vi nu ska komma dit.

Också utsikt från tåget
Fes-(tåg)-Oujda, 34 mil, Bor på hotell
Resor: $7:50, Mat: $2, Sovplats: $2:50, Övrigt : $1, Summa: $13

 

18/12 Fortsatt sightseeing och hemma-hos-besök i Kenitra

Sen tåget till Fes där vi försöker undkomma påflugna ”hjälpare”

Vakna till ljudet av trummor och visselpipor som ungarna spela (rätt skickligt) på på gatan. Vi åt frukost och gick till Beddiafs. Varje gång vi kom till något av de här husen blev vi bjudna på te, kaffe eller kakao. Vi gick ut på stan tillsammans med en kille. De äldre delarna av stan (där vi bodde) sjuder av liv – helt arabiskt. Vi gick också till den flotta delen av stan där det bor en massa européer. Plåtade en hel del. Hem till Beddiafs igen. Väntade, eftersom vi skulle ta ett tåg till Fes på eftermiddagen, åt couscous, gott men starkt. Sen till stationen. Detta var alltså vad som hände. Vad kändes då? Innan var jag rätt så spänd på hur det skulle komma att bli. Nu tycker jag det var jobbigt när ingen talade engelska, märkligt att Ali och Mustapha inte verkar skriva hem. Men framförallt tycker jag att det var intressant att se en del marockanska hem från insidan. Och Kenitra var en fin stad.

  • Barnen som underhöll oss på gatan
    Barnen som underhöll oss på gatan
  • Slaktaren var glad
    Slaktaren var glad
  • Det finare av de två husen vi besökte
    Det finare av de två husen vi besökte
  • Innan avfärd bjöds vi på couscous
    Innan avfärd bjöds vi på couscous

 

Tåget var klart bekvämare än bussen och förvånansvärt snabbt. C-G råkade först ut för en jobbig kille som skulle sälja hasch. Vi satt större delen av sträckan. Tåget gick faktiskt snabbt. Resan tog 3½ timme. Tåget gick till Fes och vi funderade på om vi skulle byta där. Då skulle vi komma någonstans väldigt sent omen å andra sidan ville vi undvika turiststan Fes där de säkert fanns en massa killar som ville ”hjälpa” oss. Det blev Fes. Vi såg på en karta vid jvgstn hur vi skulle gå till vandrarhemmet. Utan för station väntade fyra av dessa killar. De var hopplösa. Vi sa att vi inte behövde hjälp, inte ville köpa hasch, inte tänkte betala något. Två av dem försvann så småningom när vi fortsatte mot vandrarhemmet trots att de sa att det var fullt. De två andra följde med ända till vandrarhemmet där de sa att de skulle ha 5:-DIM=$1 Fan heller. Då sa de att vi skulle få problem. Var jävligt hotfulla. Vi gick in på vandrarhemmet. De stod kvar utanför så vi vågar inte gå ut och köpa mat. Trots att vi är jävligt hungriga. På vandrarhemmet naturligtvis bara haschrökare.

Senare på kvällen gjorde vi sällskap med två amerikaner ut och handlade mat. Det gick bra.

 

Kenitra-(tåg)-Fes, 20 mil, Bor på vandrarhem
Resor: $2, Mat: $1, Sovplats: $1, Summa: $4

Vecka 4: Kommer äntligen till Afrika när båtarna börjar gå igen efter flera dagars storm

Efter att ha bunkrat alkhol till både spritköket och oss själva så slår vi ihjäl tiden tillsammans med några norska ornitologer

I Algeciras på Spaniens sydspets skulle vi bara bli en natt före båtresan över till Marocko men ihållande hårda vindar fick båtarna att söka skydd i hamnen och all trafik ställdes in. Dagarna blev långa (och kvällarna på barerna sena) medan vi väntade på bättre väder tillsammans med tre fågelskådande norska killar. När de gett upp och tagit flyget så minskade blåsten och vi kunde äntligen ta färjan över. Först till spanska enklaven Ceuta som idag är åtråvärd port in till Europa för afrikanska migranter. Vi var ju på väg åt andra hållet och av helt andra skäl. I Marocko blev det buss, först till Tetouan där jag gick på upptäcktsfärd på marknaden och i gamla staden. Dagen efter fortsatte vi till Kenitra där vi sökte upp familjerna till två marockanska killar i Sverige som var kompisar till en av mina kompisar. Roligt och spännande att få besöka vanliga marockaner hemma hos dem och vi togs emot med stor gästvänlighet.

  • Det blåste rejält
    Det blåste rejält
  • Vad har de i kikaren egentligen?
  • Till och med begravningsplatsen muntrade upp i tristessen
    Till och med begravningsplatsen muntrade upp i tristessen
  • En dag tog vi tåget till en liten by där vi såg den här mulåsnan
  • Tetouan - marknaden, obs kvinnan under bordet
    Tetouan - marknaden, obs kvinnan under bordet
  • Hemma hos bekantas bekantas bekanta i Kenitra, Marocko
    Hemma hos bekantas bekantas bekanta i Kenitra, Marocko

 

Marockansk familj med sonen i Sverige, tog emot oss med stor gästvänlighet
Algeciras-Tetouan-Kenitra, 26 mil

 

17/12 Hälsar på hos bekantas bekantas bekanta

Och väljer buss före att försöka lifta

Upp och iväg till busstationen. Inte tid att ringa hem. Bussen var oerhört trång. Både för benen och i gången. I bussen åkte några amerikaner och en kompis till dem åkte mc utanför. Han såg helskön ut i långt hår och skägg och skinnrock. Efter ungefär halva resan var det så lite folk att vi kunde sätta oss vid var sitt fönster och ”bre ut oss lite”. Vid alla större stopp kom det ombord en massa efterhängsna människor som skulle sälja nåt att äta. Bussen blev stoppad två gånger av poliser som letade igenom den efter billiga varor från Spanien?

Tetouan-Kenitra, lergodsförsäljare och polis vid vägen

Mot slutet kom en ung marockan och satte sig hos mig. Han var juste. Snackade engelska och därför ganska fritt och kritiskt om regimen. Intressant. Resan tog c:a 5 timmar. I Kenitra tog vi fram adresser och bestämde oss för Mustaphas familj där jag hade för mig att nån skulle tala engelska. Vi frågade oss fram till en liten plats innanför trånga gator. Vi blev väl mottagna och hans yngre syster och mamma som var förkyld men ingen talade engelska. Vi hankade oss fram på franska. De frågade en massa om Mustapha och Ali och vi visste ju inte mycket men svarade så gott vi kunde. De bodde rätt fint med badkar och allt.

Kenitra: mor Beddiaf
Kenitra: Familjen Beddiaf bjöd på te

Sen gick vi ut själva. Försökte se tidtabell vid busstationen men det gick inte. Sen gick vi till deras kompis Mustapha (han också) som jobba på biograf. Han tog också väl emot oss och erbjöd oss att sova över. Så tog han oss till Alis familj, äldre syster, yngre bröder. Båda dessa hus var av sämre standard. Mustapha gick till jobbet. En av Alis bröder tog oss till bion lite senare och vi såg en italiensk historisk film med massor av våld och början av en kärleksfilm med Omar Sharif. Sen gick vi hem till Mustapha där vi åt lite. Hans hus hade en övervåning som övergick i en uteplats med dasset och kök utomhus och en höna som sprang omkring. Vi sov under filtar eftersom våra sov- och ryggsäckar var kvar hos Beddiafs.

 

Tetouan-Kenitra, 19 mil, Bor hemma hos Mustapha
Resor: $3, Mat: $1, Sovplats: $0, Summa: $4

16/12 Äntligen – Afrika 😊

Och redan första dagen bjuder på många nya intryck

AFRIKA!!! Och det märks.

Vid sjutiden på morgonen verkade det lugnare men båten låg kvar på fel plats. Tjugo i åtta orkade jag ur sängen igen, nu flyttade de båten. Full fart, packa och iväg. Fullt med folk i vänthallen, vi försökte ta oss fram med vår biljett för första inställda båten men fick lov att ställa oss sist och var oroliga att inte komma ombord. Alla kom dock ombord och vi gav oss ut på ett fortfarande ganska gropigt hav. C-G var bland de många som blev sjösjuka.

Första stegen på afrikansk mark

Häftigt att se Afrika första gången. Till Ceuta, spansk enklav, spanskt utseende. Gick tll busstationen via en väg som det rasat ner enorma mängder berg och grus över. Gjorde sällskap med en japan och en kanadensare. Såg en död delfin på stranden. På busstationen råkade vi ut för den första av alla ”hjälpsamma” grabbar som lurar en på ett eller annat sätt. Han hjälpte oss att betala för bagaget och behöll ¾ själv. Marockanerna på väg hem hade enormt mycket packning, mat, plastartiklar, allt möjligt. Så mot gränsen. Skulle C-G:s hår gå igenom? Skulle de komma att kolla allt vårt bagage? Vi var lite oroliga. Vid spanska tullen sprang en jävligt otrevlig snubbe i uniform omkring och bråkade med araberna om deras paket och lådor. Vid Marockos gräns var det inga som helst problem. Så på den trånga bussen igen, packningen på taket. Bussen kostade 63 Ptas Ceuta-Tetouan + 1DIM för ryggsäcken även om vi betalade fyra. Landskapet var ovanligt grönt. Längs vägen en poliskontroll, de gick igenom bussen och var uppe på taket och rotade. I Tetouan började vi så antastas av folk som skulle hjälpa oss med allt möjligt och inget skulle det kosta. De var enormt besvärliga att bli av med. Vi gick först till turistinformationen som var lunchstängd. Så var vi på banken och växlade, 261:dirham för $60. En dryg krona per dirham alltså. För att komma till Kenitra kan man ta en buss ikväll men då kommer man fram väldigt sent så vi övernattar och tar en i morgon klockan 10. Vi fick förresten ställa tillbaka klockan en timme vid gränsen. Vi fick tag på ett ovanligt propert hotell i billigaste klassen, 14:- DIM för ett dubbelrum. Fast det kommer inget vatten ur kranarna! Så gick jag ut på stan medan C-G låg och vilade. Enormt vilken skillnad mot Spanien. Detta är arabvärlden. Jag gick genom nya staden upp till marknaden och sen in i gamla staden. Hela tiden kände jag mig varken uttittade eller särskilt påflugen. Folk lät sig fotograferas på avstånd. Männen gick klädda i långa rockar (bruna) med jättehuvor – antagligen någon sorts vinterplagg. Många kvinnor bar en duk för ansiktet. Marknaden var ett stort område i en sluttande del av staden med enormt mycket små stånd med tak som praktiskt taget helt byggde in området. Trånga ”gator”. Mest kläder och skor. Också elektriskt, godis, barer, m.m. Kassettradiorna spelade omväxlande arabmusik och Daddy Cool.

Tetouan – marknaden, obs kvinnan under bordet

I gamla stadsdelarna fanns en lång, lång huvudgata med enbart små butiker i gatunivån och små trånga bostadsgränder åt sidorna. Mellan nya och gamla staden en mur med få öppningar. Jag gick ganska länge. På vägen tillbaka försökte jag ringa hem men det var för sent på kvällen. Borde försöka ringa snart. De kanske reser bort över jul och de väntar sig att vi är i Alger nu. Sen gick C-G och jag ut och handlade mat. Dyra konserver och inte särskilt billigt för övrigt. Nu har vi fått lite vatten på rummet också. I morgon ska vi till Kenitra där jag har adresser till familjerna till Mustafa och Ali, Karins kille och kompis.

 

Algeciras-(båt)-Ceuta-(buss)-Tetouan, 7 mil, Bor på hotell
Resor: $1, Mat: $3:50, Sovplats: $1:50, Summa: $6