19/4 Lyckas lifta över 80 mil

Och kommer nu ”hem” till Johannesburg som känns väldigt bekant och hemtamt

Väcktes av röster och tramp kvart i fem efter att ha sovit hyfsat. Gick upp, packade, åt lite frukt, läste Newsweek och tog farväl på station när det börjat ljusna lite. Började gå mot konvojplatsen men fick lift med en polis. Var där redan trekvart före konvojen skulle gå (7:00).

De första bilarna hade inte plats men ganska snart hittade jag en med ett medelålders par och en liten grabb som var villiga att a mig med. Det vare en stor konvoj – 40-50 bilar och det gick inte särskilt fort. Längs vägen såg vi en giraff som sprang längs vägen instängd av stängslen längs sidorna.

Den stackars vettskrämda giraffen. I Sverige kan det vara älgar – här giraffer 🙂

Hade svårt att hålla mig vaken. Trevliga människor. Hon född i Sverige men kom hit när hon var tre år. Vi stannade i Bubye River och jag åt en sandwich och drack en läsk för att göra av med rhodesiska mynt. Strax innan Beit Bridge var några åsnor på vägen och fick en husvagnsbil att bromsa och göra in i ett broräcke. Inte så allvarligt.

Gränserna gick som smort. Med ett undantag – Sydafrikanerna stämplade ”not refundable” i min biljett Jo’burg-Nairobi. Så nu är jag så illa tvungen att använda den. Men det skulle jag väl ändå ha gjort i alla fall. Vi stannade för en öl i Messina. Från och med nu var det kul att känna igen en massa platser där jag stått och liftat på vägen norrut. De tjafsade en massa om var de skulle äta och var det skulle sova. Vi åt en bit söder om Louis Trichardt, dvs jag tog en öl. De bjöd på ägg, mackor, kyckling, skinka i bilen så jag var riktigt mätt. Vid fyratiden var föraren trött och de släppte av mig söder om Potgietersrus för att själva sova där.

Jag stod en timma och skulle snart gå in och hitta någonstans att sova när en bil stannade och föraren vill sälja sin ”R100:- klocka” till mig för R10 för att få pengar till bensin. Han verkade skum så jag lät honom åka och snart kom en trevlig rhodesier som skulle till Pretoria. Toppen – då kan jag ta tåget till Jo’burg. Aldrig trodde jag att jag skulle vara där till kvällen. Han var väldigt pro-afrikansk. ”Skulle stödja gerillan om de bara slogs mot de vita och inte hade ihjäl en massa av sina egna.” Hade blivit förhörd i fem dagar av sydafrikansk säkerhetspolis när han bodde där efter tips av sin egen bror och blivit stämplad som kommunist och flyttat tillbaka till Rhodesia.

I Pretoria träffade jag en massa nyfikna soldater, hamnade på fel tåg – ett snälltåg. Konduktörn gillade det inte men gjorde inget. Kom till Jo’burg 21:42. Missade alltså 21:40 bussen och sitter nu och väntar på 22:35 bussen.

 

Fort Victoria/Masvingo, Rhodesia/Zimbabwe – Johannesburg, Sydafrika
Ft Vic/Masvingo-(lift)-Potgietersrus/Mokopane-(lift)-Pretoria-(tåg)-Jo’burg, 83,5 mil
Resor: R1,49, Mat: R0,50, Sovplats: R1,20, Summa: R3,19

18/4 Påbörjar resan mot Johannesburg (och så småningom Sverige)

Men hinner först med några avsked och ett ytterligare skolbesök

Väcktes av att de gick upp strax före sex. Baksmälla. Fruktansvärt trött. Gick upp halv sju, vaskade av mig och åt lite frukost (motigt).

Claude och hans fru utanför sitt hus

Tog några kort av dem innan jag tog farväl av hans fru och Claude och jag gick till hans skola, primary för 1-7 klass. Vi hälsade på rektorn och gick runt i de olika klasserna och hälsade på lärarna, etc. Hans egen klass hade domestic science så han hade ingen undervisning. Till sist kom vi till hans klass och stannade ett tag hos pojkarna i träslöjden och de frågade en massa om Sverige. Så ville plötsligt rektorn ha iväg mig för inspektörn (vit) skulle komma och så skulle han börja undra vad jag var för en. Löjligt tyckte Claude.

Claude på sin skola

Vi gick till en butik och skaffade en taxi. Claude gav mig de $14 han var skyldig mig men jag tog bara 4 eftersom han åkt taxi till sjukhuset, posten och igår kväll. Så tog vi ett ömt farväl. Han hade tydligen inga planer på att ses ikväll. Skönt.

Lokalbuss i Harare – som då var en township i

Tog taxin till vandrarhemmet. Fortfarande bakfull. Jag var skyldig Dennis $6 så jag var tvungen att gå till banken och växla. När jag kom tillbaka var Dennis där så vi tog farväl. Åt en yoghurt, packade och gav mig iväg tjugo i elva.

Tobaksauktionshuset
Tobak var en viktig exportgröda för Zimbabwe – trots bojkott

Som tur var var det mulet och svalt för jag fick gå c:a 7 km. Jag var fortfarande på en ”stadsväg” mellan Harare township och ett industriområde när en kille stannade och tog mig ut några km. Där dröjde det inte länge (trots lite trafik) tills en pickup stannade Jag fick sitta på flaket i regn men det gjorde inget för vi skulle ända till Enkeldoorn. Klockan var två när jag kom dit. Och den var kvart över tre när jag kom därifrån.

Konvojen skulle gå fyra från Umvuma så jag var lite nervös. Blev avsläppt tjugo i fyra ”en bit” från konvojen och började gå hastigt längs vägen. När klockan var fyra var jag genomsvettig men såg fortfarande ingen konvoj. Då stannade en bil med tre ungdomar som skulle till Fort Vic och de körde på egen hand. Det visade sig att konvojen var ytterligare flera km bort och vi åkte förbi dem innan de startat. Blev avsläppt utanför polisstationen i Fort Vic och blev lovad att få sova där.

Gick ut på ”stan”, skrev vykort, gick längs Beit Bridge-vägen en bit, drack en läsk och gick på dass på en soppamack. Tillbaka på station halv sju. Sitter och pratar lite med snutarna, läser Newsweek, skriver dagbok och funderar på om jag ska våga ta fram köket och laga kvällsmat. La mig på golvet vid 9-tiden. Ljuset släcktes snart och jag sov gott.

 

Salisbury/Harare – Fort Victoria, Rhodesia/Zimbabwe
Salisbury-(lift)-S Salisbury-(lift)-Enkeldoorn-(lift)- Umvuma-(lift)- Fort Victoria, 29,4 mil, sover på
Resor: R2,20, Mat: R1, Sovplats: R0, Summa: R3,20

17/4 Skrivs äntligen ut från sjukhuset

Och firar friheten med en rejäl barrunda :-0

Jodå, mycket riktigt, när doktorn kom sa han att de fortfarande inte visste vad det var för fel på mig, men de skulle släppa ut mig eftersom jag mådde bra. Jag lämnade adressen till vandrarhemmet i Jo’burg. Jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen för att: lämna blanketten från Folksam så skulle han skicka den ifylld till Sverige, få mina tabletter, betala räkningen (vad den nu kunde bli på, sängavgiften lär vara c:a $6/natt). Jag fick gå och hämta mi värdepåse hos ”paymastern” men mina $3 i rhodesisk valuta saknades. De finns nog på avdelningen.

Gatubild

Fri som en fågel kände jag mig när jag gick till vandrarhemmet. Ringde Roger och sa att jag var ute. Ringde Claude som tänkte komma och hälsa på mig ikväll men som nu sa att han skulle komma och hämta mig vid vandrarhemmet kl 17.

Några förbipasserande som gärna ville bli fotograferade

Träffade Dennis på vandrarhemmet. Han hade börjat jobba. Trivdes bra. Var olycklig över att höra att jag varit sjuk, trodde jag varit hos familjen.

Problemet för mig var pengar. Jag skulle gå till sjukhuset och betala en räkning som jag inte visste hur mycket den skulle bli på. Sen skulle jag få $14 av Claude i kväll. Idag skulle jag dessutom skicka ett telegram för $6. Det lär vara mycket svårt att växla tillbaka dollar. Särskilt som jag inte fått kvitton i bankerna alla gånger. Jag lånade $6 av Dennis, växlade US$70 till RH$48 i en bank med löfte om att få köpa resecheckar tillbaka om jag ville. Räkningen var på $38:50. Sen spenderade Claude/jag en hel del pengar på kvällen och det gjorde att jag var pank dan därpå. Så jag fick växla en check till för att betala tillbaka Dennis. Sen hade jag @5 att ta mig ut ur landet på och snålade väldigt så jag hade $4,50 med mig ut.

Tillbaks till den 17:e nu. Jag hade fått en burk med mig att lämna avföringsprov till labbet i och lyckades pricka rät. Tog burken i en påse och gick och lämnade den. De skulle skicka räkningen poste restante Jo’burg.

Glömde skriva om malariatabletterna. Dr Pittaway ansåg att jag inte borde äta mer Kloroquine och sa åt mig att köpa ”Deltaprin” att ta en gång/vecka. Och jag lydde så jag var på ett apotek och köpte 10 tabl.

Blommande Flame Tree

Gick till posten för att skicka telegram men pennan var borta så jag fick gå och köpa en ny. Det kostade drygt $6. Skrev ihop många korta ord för att lura dem. Kom på hur de räknar: ord med mer än 10 bokstäver räknas som två. Gick till immigrationsdepartementet eftersom mitt visitors permit bara gällde till i morgon och jag inte kunde vara säker på att komma ut då. Fick köa länge men fick sen lätt fem dagar extra.

Åt på en pannkaksbar. Var på vandrarhemmet ett tag (fick den efterlängtade duschen) innan jag gick till sjukhuset. Fick mina $3 och tabletter. Lämnade blanketten. Och blev ombett att gå till kassa-avd för att betala. Där blev de tagna på sängen men lyckades så småningom räkna ihop vad jag var skyldig: $6 för olycksfallsintagningen, 3*$6 för tre övernattningar, laboratorietest $2,40 och så det som chockade mig: bröströntgen: $12! Tillsammans $38,50. Fick ett ordentligt specificerat kvitto på det.

Gatubild

Gick tillbaka till vandrarhemmet och väntade på Claude. Han kom i taxi eftersom hans bil var trasig fortfarande (han hade krockat med den). Vi åkte till en pub inne i stan som hade en helsvart publik. Mycket intressant. Inte så farligt uttittad. Levande musik. Pratade med Claude och en av hans vänner om Rhodesia och om Sverige. Drack rätt mycket bärs. Blev presenterad för en tjej som var där rätt ofta och som var vit! Vi bara hälsade på varandra. Claudes kompis föreslog att jag skulle dansa med några tjejer de kände. Dansade rätt mycket, kul. Så småningom gick Claude, jag och två tjejer därifrån och tog en taxi till ett lyxigt hotell i townshipet Highfields. Vi fortsatte dricka bärs (och grekisk Ouzo med tonic) och dansa. De visade mig hotellets många barer, etc. Allt för svarta. Huvudsakligen affärsmän som bor där. På den förra puben sa Claude att det var de rika och mellanskiktet som gick dit. De tyckte alls inte om de skitiga ölhallarna i townshipen och hade råd att åka in till stan istället (där ölen var billigare!). Vid elvatiden (tror jag) bröt vi upp, jag gav tjejerna pengar till en taxi och Claude och jag åkte hem till honom.

Där åt vi kvällsmat, kyckling och ris. När han fick höra att jag aldrig ätit Mielie Meal Malva Pudding* så lagade hans fru till lite. Det smakade inte så dumt som det ser ut. Vi pratade och groggade, taxichauffören som vi åkt med sist var med. Han berättade om vilken uppmärksamhet jag väckt när jag var här förut. Hans grannar och barn hade undrat vad jag var för en. Trött och full la jag mig att sova vid midnatt. Hade hafte en mycket trevlig och intressant kväll om än inte vad jag väntat mig.

Skrivet 2018: Lär ha varit en av Nelson Mandelas favoriträtter, se recept: https://www.thesouthafrican.com/one-of-madibas-favourite-recipes-chocolate-mielie-meal-pudding/

 

Salisbury, sover hos Maretza
Resor: R7, Mat: R7, Sovplats: R0, Telegram: R7:50, Sjukhusräkning R48, Summa: R69:50
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

16/4 Ytterligare en dag på sjukhuset

Börjar nu må tillräckligt bra för att längta därifrån

På förmiddagen kom doktorn och såg mig som hastigast. Om jag inte blir dålig ska jag få bli utskriven i morgon. Med tabletter att ta mot den okända sjukdomen. Så skickar de resultaten av proven till Jo’burg och till Sverige. Skönt att få börja röra på sig. Jag börjar bli otålig. Men jag räknar också med att kunna bli kvar ännu längre. Farmaren och huvudvärkskillen blev utskrivna. Virus-killen fick permis för dan. Så jag var ensam i salen. Läste tidningen, lyssnade på radio, etc.

På em kom Roger och hälsade på mig, stannade och snackade en stund. Sa att jag skulle sova hos dem natten måndag-tisdag (fast jag räknade med att lämna återbud på nåt sätt – om jag skulle träffa Claude. Sen em-kväll tillbringade jag i TV-rummet, t.o.m. åt där. Mest sport – d.v.s. sport kanske man inte ska kalla det, ”wrestling”, boxning, cricket-resultat och så lite oläsligt från New Zeeland. På kvällen kom viruskillen tillbaka men smet ut igen med en kompis utan sköterskans tillstånd. Hoppades det var sista natten när jag gick och la mig.

Skrivet 2018: Här är ytterligare en ”borttappad” bild – nu är det jag som försiktigt närmar mig ”armélejonet”.

 

Salisbury, Andrew Fleming Hospital, Ward C1
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

15/4 Skillnad på besökare och besökare

Om ni ska bli sjuka utomlands – bli inte det i ett land som är isolerat av hela omvärlden

På morgonen kom Dr Pittaway igen. Han klämde och lyssnade som vanligt. Och sen plockade de fram några instrument som såg riktigt Frankenstein-liknande ut. De var till för att köra upp i tarmen och stoppa upp en lampa så att läkaren kan titta på tarmen inifrån. Men när allt kom omkring var det inte alls otäckt, inte ens när han tog en bit tarmvävnad som prov.

Senare på dan blev jag flyttad till en fyrbäddssal. De övriga tre var en jämnårig kille som hade varit däri två månader för ett virus, han mådde bra, en äldre farmare som hade fått malaria när han var i polisreserven, han mådde också bra, och så en underlig kille som hade huvudvärk – alla prova hade varit negativa – och rossel i bröstet, när han sov och rosslade pratade han i ett kör, ofta otydligt och svamligt, pga droger.

Jag fick en örtelefon och kunde lyssna på sjukhusradion som spelade ungefär samma musik som Radio 5 i Sydafrika. Åt hela målen nu och mådde bra, men dålig i magen. De började ge mig tabletter, dels små som verkade som cement, dels stora som skulle döda vad det nu var jag hade i magen.

Så var det problemet med räkningen. Jag var flitigt uppvaktad av folk från kontorsavdelningen. Eftersom jag inte hade någon (rhodesisk) försäkring måste de ha en underskrift på ett papper att räkningen skulle betalas. Det räckte inte med att jag hade pengar och jag kunde inte skriva på pappret eftersom jag inte hade någon fast adress i Salisbury. Och de ville inte att Claude skulle skriva på eftersom han var svart. Så jag fick ta och ringa Dillons fast jag inte velat oroa Pat nu när hon skulle resa och allt. Roger svarade och lovade stressat att komma.

Under eftermiddagsbesökstiden tittade han snabbt in med ett biträde som han så småningom presenterade som isn dotter – så nu har jag träffat hela familjen. Han skrev på pappret – förstås – och hörde efter med en syster hur det var med mig. Jag antogs vara kvar ett tag till och han sa att han skulle komma upp i morgon också. Kul att ha någon som tar hand om en.

Men jag är bekymrad över att ha en massa saker – försäkringsintyg, rena kalsingar, malariatabletter mm – på vandrarhemmet och ingen utom jag kan hämta dem. På kvällen kom jag på att skulle ta min malariatablett (igår var fredag = fridag) och frågade om de hade nån. Efter mycket letande sa de att jag fick vänta till i morgon.

Skrivet 2018: Så ytterligare en borttappad bild, nu från ”armé-lejonet” som jag skrev om den 7/4.

 

Salisbury, Andrew Fleming Hospital
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

14/4 Ensam på sjukhus långt hemifrån

Men får i alla fall besök – även om han ifrågasatts varför han skulle hälsa på mig

Redan kl fem väcktes man för temptagning, te (hela dagarna sprang de och serverade te), bad, rakning, mm. Under natten hade det kommit in en ung soldat som hade slagit huvudet och som var inte måttligt berusad., Han hade skaplig baksmälla på morgonen. Jag åt ingen frukost.

Det kom en läkare, Dr Pittaway, och undersökte mig. Som alla andra läkare var han klädd i civil kostym. Konstigt. Han klämde och lyssnade och hade sig. Jag skickades på lungröntgen. Läkaren ville hålla mig kvar åtminstone till i morgon för att se vad det kunde vara med mig.

Jag fick lov att låna en telefon och ringde till vandrarhemmet och bad warden ta hand om min kamera och ställa mina prylar i ordning. Han sa att Claude hade ringt och frågat efter mig. Ringde till hans skola och fick tag på honom. Han sa att han kanske skulle komma ut senare på dan.

Blev flyttad till en vårdavdelning, ensamrum med fin utsikt. Trevliga biträden och sköterskor. Frågade om min resa och så. En nunna var någon sorts översköterska. Åt lunch, snålt tilltagen men tillräckligt för mig. Funderade mycket på att höra av mig till mamma och bestämde mig för att försöka få iväg ett telegram Ett av biträdena var bussig nog att erbjuda sig att gå till posten med det åt mig.

Men när jag höll på att formulera det kom Claude. Han hade haft svårigheter att hitta fram eftersom alla undrade vad han – en svart – skulle här att göra. Han hade med sig ett magasin och hälsade så mycket. Han lovade att ta mitt telegram till posten och fick $20 för att täcka det. På kvällen hade jag ingen vidare aptit. De förde register över hur mycket vätska jag intog och hur mycket jag pissade.

Skrivet 2018: Eftersom jag inte hade kameran med mig till sjukhuset så blev det inga bilder tagna där (lika bra det kanske). Men jag har precis hittat rätt på några diabilder som saknats för mig tidigare. Som alltså hade varit med i tidigare inlägg om jag bara haft koll på var de var. Så utöver att uppdatera de inläggen med bilderna så lägger jag ut en om dagen här också – om ni står ut med att bilderna inte alls hör till de här anteckningarna.

En liger – korsning mellan tiger och lejon – på Bloemfontein zoo

 

 

Salisbury, sover på sjukhuset
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Telegram R7,50, Claudes taxi R4, Summa: R11,50
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

13/4 Lite småkrasslig har jag väl varit hela resan

Men nu blir jag mer påtagligt sjuk

Sov till åtta, åt frukost och duschade. Ägnade förmiddagen åt att gå in till centrum (1½ timme) förbi alla supervillor. Gick runt lite nere i stan.

Var på turistinfo och fick tfn-nr till polisen för att få reda på konvojtider till Beit Bridge. Gick utåt igen men liftade. Fick en lift större delen av vägen. Kom ut lagom till lunch. På eftermiddagen spelade jag fotboll med smågrabbarna, kul. Lyssnade på tanterna skvallra om andras äktenskap, etc. Pratade musik med Valery. Vid sextiden tog jag farväl av dem och flickorna skjutsade mig till vandrarhemmet. Åt på ett take-away-ställe och sitter nu och skriver det här.

Följande skrivet 20/4: Gick och la mig som vanligt men började plötsligt få frossa. Stoppade om mig ordentligare som om jag frös men det blev bara värre. Blev orolig och funderade på att åka till sjukhus. Letade efter warden men han hade redan gått och lagt sig (klockan var elva). Bestämde mig för att gå och ringa sjukhuset. På vägen spydde jag två gånger. Lyckades inte ringa sjukhuset, klarade inte myntautomaten. Fångade en taxi på gatan och åkte till Andrew Fleming Hospital. Kände mig väldigt vek. Blev omedelbart omhändertagen och undersökt efter att ha fyllt i diverse papper. Berättade om min resa och om att jag varit ”sjuk” en längre tid. Läkaren knackade och klämde på magen och kände i tarmen. Tog blodprov. Jag blev inlagd på observationsavdelningen. Fick lämna avföringsprov. Hade i röran inte tagit med mig någonting, saknade försäkringsintyg, tandborste, rakapparat, rena underkläder, läsning mm. Sov hyfsat på natten, väckte då och då för puls och temptagning. Hade strax över 38 när jag kom in.

 

Salisbury, sover på vandrarhem Andrew Fleming Hospital
Resor: R1, Mat: R0,60, Sovplats: R0, Summa: R1,60
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

12/4 Från en natt i svart township tillbaka till den vita lyxvillan

Kontrasterna kunde inte vara större mellan övernattningarna

Vaknade kvart över sex när de gick upp. Jag tvättade mig med varmt vatten i en skål. Claude och jag pratade politik i en halvtimme. Han stödde Muzorewas UANC, trodde de skulle vinna ett val idag men visste inget om framtiden. De andra ledarna, Sithole och Nkomo, var maktgiriga och opålitliga.

Han var relativt angelägen om att kritisera rasismen, etc, jämfört med Gabellah. Morgontidningen presenterade de svarta ministrarna – Gabellah utrikesminister. Oj, jag visste inte att han var så hög. Andre vicepresident i ANC (Sithole). Innan han skulle gå till skolan bestämde vi att han ringer vandrarhemmet på fredag så ska han ta mig med och visa några saker. Jag ansåg det vara värt det trots att det innebär att jag missar RR:s möte den 17:e i Jo’burg.

Fler multinationella varumärken på plats

Claude gick och jag tog en taxi till vandrarhemmet. Mötte Dennis som hastigast. Duschade och funderade på vad jag skulle göra. Ringde Dillons och Janet (hemkommen från S-A) och Mark (en vän) kom och hämtade mig. Kul att träffa dem igen. Sa att jag sovit i Harare men att det var en vän till Dennis. Sa inget om mötet med Gabellah. Sa att jag skulle stanna till i morgon kväll för att då gå till vandrarhemmet och träffa Dennis.

Gatubild

Var hos dem hela eftermiddagen, pratade med Janet, Pattie, Doug (Janets vän), m.fl. ut- och inströmmande människor. Pat hade influensa och mådde inte bra. Kevin var där också. På kvällen kom Valery, Roger och några bekanta till Dillons – Chris och Carmel. Vi satt och pratade ett bra tag och jag hade trevligt. Roger och jag fördjupade oss i filosofiska diskussioner igen. Utan att komma varandra närmare. Åt middag och gick och la mig rätt tidigt. Sov i Anthonys rum.

 

Salisbury, sover hos familjen Dillon
Resor: R2,10, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R2,10
Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe

11/4 Ska försöka söka upp en oppositionell kontakt i huvudstan

Men det visar sig kräva mer tålamod än jag föreställt mig

Gick upp kvart i sex, men fann köket låst… La mig tio minuter tills boyen kom och öppnade. Väckte Dennis. Klara vid sju-tiden. Tog trekvart att gå genom stan. Väntade c:a en kvart tills en ung farmare/sjukvårdare/arméanställd tog oss med till hans farm en bit ut och bjöd på te. Han hade haft en farm nära östra gränsen men övergett den pga ”terroristerna”.

Sen tog det nog en halvtimme till nästa lift, ända till Gwelo med en pickup och två andra liftare. Han släppte av oss på fel ställe och en kvinna körde oss ut till rätt plats. De två andra liftarna gick bortåt men vi stannade. Vi fick en lift till Que Que där det redan stod en liftare. Där blev vi kvar i 50 min innan vi accepterade en kortis ut i bushen. Efter en timme började vi fundera på att vända tillbaka men då kom det en kille som skulle till Gatooma.

När vi kommit dit visade det sig att han skulle ända till Salisbury. Toppen. Vi var oroliga att inte komma fram. Strax innan Salisbury åkte vi igenom ett otroligt åskregn. Vi gick till vandrarhemmet.

Gatubild


Rhodesia var ju bojkottat av hela världen utom Sydafrika. Därför tog jag en del bilder på stora västerländska företags representation i landet. Här några bilder på en Volvo-verkstad.

Jag bestämde mig för att göra ett försök redan i kväll att hitta Claude Maretza, Ulf-Görans kontakt, boende i ett av townshipen och ”taxichaufför för AZ-taxi”. Jag tog reda på var AZ-taxis central låg och gick ut på stan för att hitta den. Längs vägen såg jag en av deras bilar. Chaffisen sa sig känna Maretza och visste att han jobbade ikväll. Han skulle ropa på radio och be honom komma till biografen utanför vilken vi stod. Klockan var halv sju. Jag stod och väntade och väntade och… Halv åtta bad jag en AZ-taxi upprepa frågan. Väntade. Halv nio kom bil 106 med mr Maretza, men inte Claude Maretza. Claude var dennes uncle och jobbade som lärare men extraknäckte på taxi under loven.

Men unge Maretza körde mi gut till Claudes adress i Harare. Vi var där kvart i nio. Claude var inte hemma men hans fru sa att jag kunde vänta, han skulle komma klockan 10. Så jag satte mig i deras lilla primitiva men fint möblerade rum. Hon bjöd på te och vi småpratade lite. Klockan blev tio och vi väntade och väntade. Satt i våra stolar, sa något ord då och då, nickade till då och då. Halv tolv bestämde jag mig för att vänta till tolv men inte längre.

Kvart i tolv kom han och jag blev hjärtligt välkomnad. Han var verkligen glatt överraskad. Vi pratade ett litet tag men sen sa han att klockan var mycket och han erbjöd mig att sova över där. Ja tack, mer än gärna. De plockade fram en extrasäng med sköna sängkläder. Jag var på toaletten som låg separat och vara v ”arabmodell”. Somnade skönt.

 

Bulawayo-Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe
Bulawayo-(lift)-N Bulawayo-(lift)-Gwelo-(lift)- QueQue-(lift)- N QueQue-(lift)- Salisbury, 44,1 mil, sover hos Maretza
Resor: R1,90, Mat: R1,20, Sovplats: R0, Övrigt: 0,30, Summa: R3,40

10/4 Natten på polisstationen var lugn

Och liftandet söderut går skapligt

Sov utmärkt och väcktes kvart i sju. Gick (fick lift största biten) in till byn och åt stadig frukost på ett kafé. Tillbaka halv nio. Hittade en pickup körd av en f.d. angolan som skulle till Bulawayo. Skönt.

Pickup är ännu luftigare än cab
Min tillfällige reskompis Dennis

Händelsefattig resa. Gwaai River Hotel bar fortfarande spår av överfallet. Jag hade svårt att hålla mig vaken i bilen. Kom till Bulawayo kl ett. Jag har upptäckt att jag tappat bort min lilla anteckningsbok och min almanacka. Hemskt om de är borta. Jag letade i Vid’Falls-huddan innan vi åkte. Nu gick jag till vandrarhemmet och frågade, men de hade inte sett den. Hoppas (men tror inte) att de är i min packning nånstans. Retsamt.

Funderade på att försöka lifta till Salisbury idag men tyckte att det var för sent. Handlade mat och satt i parken och läste (har börjat läsa Fear and loathing igen) och skrev vykort. Halv fem kom Dennis som misslyckats med att lifta till Salisbury. Vi gick till vandrarhemmet där en US-grabb bodde. Jag växlade 14 US$ till 14 Rh$ med honom. Dennis kikade på några av mina bilder och jag skrev dagbok innan maten. Gick och la mig tidigt.

 

Wankie/Hwangie-Bulawayo, Rhodesia/Zimbabwe
Wankie-(lift)-Bulawayo, 33,5 mil, sover på vandrarhem
Resor: R0, Mat: R5,40, Sovplats: R0,95, Övrigt: 1,48 Summa: R7,83

9/4 Jag och Dennis gör sällskap söder ut

Men blir avsläppta från en lift mitt ute i osäkert land

Gick upp redan halv sex för att passa konvojen som vi trodde gick sju. Den gick halv åtta, men det vara bara två bilar i den och de hade inte plats. Aj, aj , aj. Nåja, vi ska väl komma till Bulawayo i alla fall. Vi väntade kanske en timme tills bilen vi puttade igång igår kom. Han tog oss med till Wankie, vi blev avsläppta i närheten av polisstationen längs huvudvägen.

En by fotad i farten från bilen vi åkte med

Där blev vi stående bra länge (över en timme). Efter ett tag kom ytterligare en liftare och sen ytterligare en. Till sist fick alla fyra lift med en armélastbil som skulle till Lupane 16 mil bort. Men han ändrade sig och svängde av mot Dett bara fem mil bort. Nu stod vi mitt ute på landet i ett TTL (rhodesiskt homeland). Klockan var väl kvart i ett så vi hoppades fortfarande på lift söderut.

Här stod vi och hoppades på lift men kor var det enda som passerade oss

Men allteftersom tiden gick började vi bli oroliga. Det här var absolut inte rätta stället att vara på när det börjar gå mot skymning. Vi var bara 30 km från hotellet vi såg blivit attackerat. Vi funderade på olika alternativ – försöka ta oss till Dett eller lifta till Wankie. Dennis och jag och en av de andra tog till sist (kvart i tre) en afrikansk buss till Wankie. Skönt att vara i säkerhet. Vi gick till polisstation och fick löfte att sova där. I morgon kl 9 går konvojen härifrån. Då ska vi komma med. Vi gick in till Wankie och åt på ett kafé. Nu är vi tillbaka på polisstn och har fått et kontorsrum att sova i.

Efter att vi båda skrivit dagbok gick vi till mässbaren och drack bärs, spelade MasterMind och träffade Roger, en av de många medelålders män som blir inkallade förpolistjänst, sammanlagt 120 dagar om året.

 

Vic’Falls-(lift)-Wankie/Hwange-(lift)-vägen till Dett/Dete-(buss)-Wankie/Hwangie, 20,6 mil, sover på polisstation
Resor: R0,75, Mat: R2,75, Sovplats: R0, Summa: R3,50
Vic’Falls-Wankie/Hwange, Rhodesia/Zimbabwe

8/4 Flygtur över Victoriafallen

Kanske det lyxigaste jag gjorde på hela Afrikaresan – men värt varenda slant

Vi var iväg och köpte lite frukost på morgonen och åt innan vi gick till Stora Hotellet och mötte Don och polacken. Vi beställde en flygtur till kl 15. Jag gick tillbaka till hyddan och satte igång att tvätta. Jag hade mycket tvätt så det tog två timmar. Jag skrev dagbok sen tidigare. När det var klart tvättade jag håret, lagade skjorta, skrev dagbok, handlade middag, åt Banana Boat på Wimpy.

Sen var jag klar att gå över till de andra på hotellet. Jag lämnade kamera och kläder hos dem och gick i bara badbyxor (och skor) ner till fallen. Man såg ännu mer idag, helt fantastiskt. Kom upp lagom i tid för planet. En buss tog oss ut till flygfältet i närheten.

Det var vi och en femte person och piloten i ett litet plan, men man såg bra. Han flög fram och tillbaka på den rhodesiska sidan. Det var verkligen en upplevelse. Första gången jag flugit i ett sportplan.


Många bilder blev det… 🙂

Vilka svängar han gjorde. Och utsikten var fin. Vi kom inte direkt över fallen, men såg fint ner i skrevorna nedanför dem och såg den fina floden ovanför. Och visst såg vi fallen också, fast på avstånd. Vi flög bara i 10 min men det kändes som åtminstone en halvtimme. Det var dyrt men absolut värt pengarna.

På seneftermiddagen satt vi på hotellterrassen. Polacken och Don spelade tennis och jag tittade på, vi tog en bärs och sen gick Dennis och jag bort till hyddan för att grilla våra biffar.

Biffen blev god. Några grannar hade problem med bilen så vi hjälpte dem att putta igång den.

Vic’Falls, sover i bungalow
Resor: R0, Mat: R3,15, Sovplats: R2,30, Flygtur: R9,50, Summa: R14,95
Vic’Falls, Rhodesia/Zimbabwe

7/4 Återvänder till Victoriafallen – men nu från andra sidan gränsen

Och inbördeskriget gör sig ständigt påmint – t.o.m. på dansgolvet

Gick upp redan halv sex och åt frukost. Dennis skulle också till Vic’Falls så vi gjorde sällskap. Han var riktigt schysst.

Folk på väg till jobbet tidigt

Gick ut till utfartsvägen och fick efter 20 min lift med en kvinna ut en bit ur stan. Där fick vi omedelbart nästa lift ända till Vic’Falls. Ett medelålders par och vi satt trångt med båda ryggsäckarna i knät. Vi var snart uppe vid Kenmaur där konvojen skulle gå kl 11:30, men de åkte på egen hand. Med en FN-bössa mellan sig.

Resan var rätt lång men vi stannade ibland och rastade. Så kom vi till Gwai Hotel för att rasta. Ett stort militärfäste på vägen sa åt oss att ta det försiktigt för det hade varit trubbel. När vi kom fram till hotellet en bit från vägen såg vi vad för trubbel. Hotellet hade blivit attackerat kvällen innan. Fullt med kulhål i fönstren och de höll på att knacka ut rutorna. Inne i huset hade en granat kreverat. De hade dödat en och sårat två – alla svarta som höll på med en bil utanför. Jag försökte ta en bild men soldaterna hindrade mig.

Så åkte vi vidare till Wankie och passerade ett område med en av väldens största uraniumreserver. Här är temperaturen ständigt 5 grader F högre än övrigt och växtligheten är sparsam. De bryter inte ännu. I Wankie gjorde de några affärsbesök innan vi fortsatte till Vic’Falls. Vi tog in på Rest Campen och fick en schysst bungalow med kylskåp för $1,85/person. Vi bokade in oss för två nätter.

OBS skylten i nederkant. Och bron som nu syns från andra hållet mot när jag var i Zambia – med samma tåg som blivit stående mitt på bron i konflikten

När vi installerat oss gjorde vi oss i ordning för att gå ner till fallen. Kamera och värdepåse i plastpåsar. Shorts och undertröja. Barfota. Allt med tanke på vattnet som yr. Men ack -j ag skulle ha tagit skor. Vägen var fruktansvärt varm att gå på och vid fallen var gruset vasst. Det visade sig senare att jag fick stora brännblåsor på fötterna och svårt att gå. Aj, aj, aj.

Fallen på lite avstånd

Vi kom i alla fall ner till fallen och såg först Devils Cataract, närmast på den här sidan. Mycket, mycket fint, kanten var inte lika skarp som för övrigt. Så såg vi en del av Main Falls (väldigt breda) men det stänkte så att vi inte kunde fotografera. Sen gick vi längre ut mot mitten av fallen men nu såg vi knappt nåt för allt stänk. Det öste ner värre än en kraftig dusch. Vi var snabbt genomsura. Häftig upplevelse. Ibland såg man regnbågar på bara ett par meters avstånd. Unikt.

Regnbågar vid fallen

Förstummade kom vi tillbaka till entrén. Dennis gick till hyddan och hämtade mina skor och T-shirt, medan jag satt och tyckte att jag varit en stor idiot. Så gick vi upp till Victoria Falls Hotel – lyxvarianten. Träffade en australiensare som Dennis kände, Don. Satt och tog några bärs och snackade. Framåt kvällen gick vi upp på Dons rum ett tag innan maten. Vi åt på hotellet – Barbeque för $2,75 med massor av mat.

Förberedelser för barbequen – eller braai som det hette här

Plötsligt kom några unga armékillar (det drällde av kamouflageuniformerade och automatgevärsbeväpnade snubbar hela kvällen, dansande och drickande) och sätter sig vid ett bord, med sig har de ett lejon!!! En halvvuxen lejonhona i koppel som de ger ett stort stycke rått kött. Naturligtvis väcker de stor uppmärksamhet. Så småningom går vi och hämtar kamerorna och Dons elektronblixt och tar några bilder när soldaterna och vi leker med henne. De föder upp lejon och använder dem ibland för att spåra ”terrorister” med. Mycket speciell upplevelse.

Vi sitter kvar rätt sent och lyssnar på dansbandet som är rätt bra. Så bestämmer vi tre och en polskfödd arkitekt oss för att chartra ett plan i morgon för en 10-minuters flygtur över fallen. $7,50/person. När Dennis och jag går hem kommer vi förbi ett party vid Rest Campen och tar en bärs och snackar med folket där. Vi kommer inte i säng förrän vid midnatt.

Jag glömde skriva att på vägen mellan Wankie och Vic’Falls åkte vi över en bro över floden Matetsi. De höll på att reparera den efter et sabotage av gerillan. Nästa vecka skulle vägen vara stängd helt i två dagar för reparation. Vår bilförare berättade att de också saboterat jvgsbron en bit bort mycket skickligt genom att spränga rälsen en bit före bron och låta det urspårande tåget göra resten av jobbet.

Och så blev mitt lilla ”dokumentfodral” nerblött vid fallen och allt innehållet blött. Men det gick skapligt att torka.

 

Bulwayo-VicFalls, Rhodesia/Zimbabwe
Bulawayo-(lift)-N Bulawayo-(lift)-Vic Falls, 43,9 mil, sover i hydda
Resor: R0, Mat: R6, Sovplats: R2,30, Summa: R8,30

6/4 Träffar och intervjuar en av de svarta nationalist-ledarna

Och funderar på hur jag ska resa vidare – tiden räcker inte till allt jag vill göra

Gick in och letade efter en herrfrisör i stan. Hittade en och satt och väntade. Pratade med en kille som också väntade som sa att det nog var bäst att gå till en damfrisör och jag ville vara säker på att det inte blev för kort. Sagt och gjort. Stället jag hamnade på verkade mycket exklusivt och dyrt men det fick väl vara värt. Klippa mig måste jag pga värmen men för kort får det inte bli. Jag blev t.o.m. serverad kaffe i väntan på min tur så nog var det klass. En ung tjej klippte mig precis som jag ville ha det. Och det kostade bara $1,30! Schysst.

Gatorna var ofta väldigt breda

 

Men inte alltid

Jag gick ut och tittade efter en taxi för att åka till Dr Elliot Gabellahs adress som Ulf-Göran gett mig hemma i Sverige. Men jag såg inte en enda taxi och ”hamnade” på National Museum, som var ett vanligt museum med historia, uppstoppade djur och ”Hall of Chiefs” med Cecil Rhodes som en av hövdingarna. Sen gick jag in till centrum igen och köpte tandkräm, vykort och Time. Satt i parken och läste ett tag. Var rätt nervös för att kontakta Gabellah. Empilweni Health Centre. Gick på dass och när jag kom ut såg jag en taxistation. Chaufförerna diskuterade ett tag och kom fram till var det låg. Jag åkte med en av de små Renault:erna. Den hade en svensk-tillverkad taxameter från Halda eller nåt i den stilen i Halmstad. Den var graderad i Rand. Så kom jag dit, inne på en liten bakgata. Jag fick genast träffa Dr Gabellah i ett intimt belyst rum Han var smart klädd med elefantskinnsskor och fullt med elfenbens- och andra smycken.

Han kände Ulf-Göran mycket väl. Vi pratade i kanske en halvtimme-tre kvart innan han måste ge sig av. Se annan plats i detta häfte beträffande vad vi sa.

Tillägg 2018: Här kan man läsa lite om Dr Gabellah

Efteråt gick jag in till centrum igen.

Med tanke på västvärldens påstådda bojkott sedan många år såg man ändå många västerländska företag i Rhodesia

Tog reda på att till Vic Falls är det konvoj från oläsligt kl 11:30. Till Fort Vic ingen konvoj. Väldigt fundersam på hur jag ska göra. Vill: åka konvoj, se Eastern Highlands, vara i Salisbury en dag utan att Dillons vet om det för att träffa Claude Maretza – en annan Ulf-Göran-kontakt. Funderar på att åka upp till Vic Falls, åka till Kariba, åka via Umtali och eventuellt se Zimbabwe Rains. Men har inte tid med allt. Vill vara i Jo’burg kvällen den 17/4 för RR-möte. Får se hur det blir. Åker i alla fall härifrån i morgon. Köpte lite mat och gick och åt på Wimpy för en gångs skull. Verkade lite billigare än i S-A men så la de på 15 % Sales Tax. Fy! Gick till vandrarhemmet. På kvällen kom en kille jag träffat på vandrarhemmet i Cape Town, Dennis från California. Bestämde mig för att lifta till Vic Falls.

Bulawayo, sover på vandrarhem

Resor: R0,60, Mat: R4, Sovplats: R0,95, Klippning R1,65, Övrigt R4, Summa: R11,20

5/4 Liftar med rhodesiska officerare

Som utan att skämmas pratar vitt och brett om olika krigsförbrytelser de begått

Roger skulle åka till Gwelo I tjänsten och jag skulle åka med. Jag tog farväl och sa att jag kanske skulle komma tillbaka till Salisbury och då komma till dem igen. Roger hade en Jaguar och körde i 90 mph. Vi pratade om bland annat svenska försvaret och han trodde inte sina öron när jag berättade om medbestämmande, soldatfack, ledighet över helgerna, etc. Han sa att en handfull rhodesiska soldater skulle kunna inta Sverige. Och jag tror honom.

I Gwelo såg jag ett ånglok som var i drift

I Gwelo fick jag stå en och en halv timme innan jag fick lift. Det var tre soldater (officerare) som varit på kurs. De pratade hela tiden med varandra om olika stridserfarenheter de haft. Jag fick intrycket att ”terroristerna” alls är så lättbekämpande och ofarliga som vissa gör gällande. De pratade också om när de varit med om tortyr (placera en man i en hydda och tända på taket och inte låta honom komma ut förrän han berättar var ”terroristerna” finns), mördande av civila (som sjunger frihetssånger) brännande av byar (där man tror att det funnits ”terrorister”) och andra krigsbrott de varit med om.

Jag förstod också att det i de afrikanska reservaten nu finns ganska många ”strategiska byar”. Enligt dem hade allt stamkrigsorsaker. Två miljoner Matabele hade sedan gammalt dominerat fyra miljoner Mashona. Nu var inte Matabele representerat i Internal Settlement av annat än skuggfiguren Churiah, den store hövdingen var Nkomo och därför slogs de.

Gatubild från Bulawayo
Gatubild från Bulawayo
Gatubild från Bulawayo

När jag kom till Bulawayo gick jag till turistinformationen och tog reda på var vandrarhemmet låg. Fick också reda på att det går att åka buss t.o.r. till Vic’ Falls för 4:-$* men att det förutsätter tre-fyra nätter där uppe och jag har inte tid med det. Var på vandrarhemmet och lämnade säcken. Gick runt stan – förvånansvärt liten utan riktigt centrum. Satt i en park och läste tidningar. Var på ett varuhus och handlade mat och gick ut till vandrarhemmet. Där bodde en kanadensisk ung grabb som varit i Rhodesia i tre år och bl.a. sysslade med brightlightning, dvs snoka rätt på ”terrorister” och tala om det för armén och få en massa belöningar för det. Lagade min fältskjorta som återigen spruckit upp, nu på nya ställen.

* 1 Rhodesisk dollar = 1,25 Sydafrikanska Rand

 

Salisbury/Harare-Bulawayo, Rhodesia/Zimbabwe
Salisbury-(lift)-Gwelo-(lift)-Bulawayo, 44,1 mil, sover på vandrarhem
Resor: R0, Mat: R1,75, Sovplats: R0,95, Övrigt: R0,95, Summa: R3,65

4/4 Besöker svart grundskola och blandat universitet

Och har ett långt politiskt/filosofiskt samtal med min värd som visar sig ha de mest skrämmande åsikter

På morgonen var jag med Patricia, mamman, runt med bilen.

Centrum i Salisbury/Harare
Centrum i Salisbury/Harare

Vi hämtade hennes mamma och var hos veterinären och sen var vi hos nån bekant som hade en helt otroligt stor trädgård/park. Och ett superlyxigt hus. När vi kom tillbaka ”hem” tog chauffören Francis mig med till ett av townshipen.


Bilder från det svarta bostadsområdet – både fina och sämre hus

Vi tittade på olika hus, var hos några han kände och kom till en skola. Vi gick in och träffade rektorn som tog mig runt. Det var en secondary school med elever mellan 13-18 år. Jag var i en klass ett bra tag, svarade på frågor om Sverige och plåtade. #De hade undervisning om slavhandeln.) Var också och tittade på hemkunskap för flickor och träslöjd för pojkar. Mycket intressant och roligt men vi hade bråttom tillbaka.


Bilder från skolan


Mer skolbilder

Vi såg också Bishop Muzorewas hus med jätteträdgård. Vi hann inte åka till det lyxtownship som Francis ville visa.

Jag åt lunch ”hemma” och sen kom grannpojken Kevin som pluggar juridik på universitetet och tog mig med dit och vi gick runt ett tag och satt och snackade om Rhodesia. Universitetet (det enda i Rhodesia) har 1800 studenter, 60 % svarta. Utbildningen var bra, men han fasade för hur det skulle bli när det blev Zimbabwes universitet. Kevin var relativt schysst även om han var rasistisk. Tänkte lämna landet för att slippa armén. Han fick min adress hemma.

”Hemma” igen skulle jag laga min röda frottétröja som fått ett hål på axeln, men Patricia hjälpte mig med symaskin.

När Roger kommit hem diskuterade han och jag politisk filosofi med utgångspunkt från Sverige. Mycket intressant. Vi pratade i flera timmar och var mycket oense. Han hade en fruktansvärt rent fascistisk ideologi. Han hade startat med två tomma händer här han kom hit som ung och var nu framgångsrik affärsman. Han tyckte Sverige hade för höga skatter. Och han tyckte inte om de bidrag de går till. Om man inte arbetade skulle man svälta. Vita Rhodesier kan inte få ett öre av staten om de så svälter ihjäl som arbetslösa. Hanföraktade genomsnittsmänniskan. Han ansåg sig vara demokrat men vid närmare diskussion ansåg han att de flesta människor inte var mogna att rösta och att när allt kom omkring var det ändå bara den starkaste ledare som beslutade och att det bästa vore nog en välvillig diktator – som Franco till exempel. Han tyckte att människan skulle tävla i stenhård konkurrens och att de som lyckades sämst skulle dö, det var bra för den mänskliga rasen. Han var helt oförstående för att någon kunde vilja dela med sig till de som har det sämre. En riktig fascist. Vi pratade också om Afrikas utveckling. Och om Rhodesia. Han sa: Du får inte säga det här till nån och jag kommer alltid att förneka att jag sagt det men jag vet helt säkert att Israel sänder soldater hit för att tränas av våra officerare. Det du! Och så sa han att om terroristerna skulle komma att skada eller döda någon i hans familjs så skulle han hämnas, inte på terroristerna utan på Europa, som hjälpt dem. Han sa att många rhodesier kände som han och att de skulle skapa en terrorvåg över Europa som skulle få IRA och Röda brigaderna att se ut som pojkscouter. Han förklarade att de flesta rhodesisksa män gått igenom tre års militär- eller miltärisk polis-tjänst. Att de skulle bli förbannat skickliga terrorister. Oj vilken man…

 

 

Salisbury/Harare, Rhodesia/Zimbabwe
Salisbury, bor hos Dillons
Resor: R0, Mat: R0, Sovplats: R0, Summa: R0

3/4 Besöket i Rhodesia börjar i krigets tecken

Men fortsätter med att jag får bo hemma hos en förhållandevis liberal vit familj

Svårt att sova, början av natten var varm och fuktig. Bättre på slutet. Vaknade av mig själv tio över fem. Skit! Snabbade mig på. Skulle äta cornflakes och mjölk men mjölken var sur. Gick halv sex, portiern sov.

Gruvan i Messina i gryningen

Gick ut på vägen och en bit bort. Inte en bil åt det håller.

Sjukhus i Messina

Strax före sex kom en i alla fall, och stannade. En kille från SWA* som tjänstgjort som antiterroristpilot där i fem år och som skulle upp till Rhodesia nu och slåss där. Han skulle till Salisbury så jag tänkte byta bil i Beit Bridge. Jag hade inte några problem vid någondera gränsen. Jag hade gömt undan pengar för att smuggla in i Rhodesia men jag behövde varken visa några pengar eller fylla i valutadeklaration. Flygarn hade en massa papper att fylla i eftersom han åkte dit permanent. Jag fick uppehållstillstånd till den 18/4.

Klockan började närma sig sju när konvojen skulle gå från Beit Bridge så vi stressade. Kom dit ett par minuter före så jag bestämde mig för att stanna med honom. Ett 20-tal bilar ingick i konvojen. Tre pickups med kulsprutor bakpå utgjorde beskyddet. Ett antal äldre vita snubbar i kamouflageuniform och med maskingevär drällde omkring. Bossen samlade oss för kort genomgång först om vad vi skulle göra och inte göra. Så bar det iväg i 80-100 km/tim.

Flygarn frågade mig om jag använt en pistol någon gång. Inte? Då ska jag visa dig och så instruerade han mig på en 9 mm armépistol. Själv hade han en .44 revolver. Rätt obehagligt men spännande. Om vi blev attackerade och måste stanna skulle vi slänga oss i diket och jag skulle ta av min röda tröja**… Men ingenting hände förstås. Vi hade paus på ett ställe och jag åt några mackor och drack kaffe. I Fort Victoria upplöstes konvojen och vi åkte på egen hand till Salisbury***.

Längs vägen till Salisbury

Landskapet var rätt monotont, flackt bushlandskap. Ibland några berg. Soldater här och där längs vägen. Privatbilar med maskingevärspipor stickande ut ur fönstret. Han berättade en hel del om krig och sådär. När jag kom till Salisbury gick jag till informationsbyrån, tog några broschyrer och fick reda på var vandrarhemmet låg.

Gick däråt i den fruktansvärda värmen är plötsligt en bil med en kvinna och en tjej stannar och vinkar till sig mig. De frågar vart jag är på väg, varifrån jag är och om jag vill bo hos dem en natt. Ja, tack, säger jag och hoppar in. Så hamnar jag hos familjen Dillon i deras stora villa med flera tjänare. Efter att ha duschat pratar jag med dem och olika personer som kommer på besök. De verkade rätt schyssta. Väldigt liberala som de sa själva. Tyckte Sydafrika var fel. Men de hade förstås ingen sympati för terroristerna. Många afrikaner var dumma men det fanns bra också. De hade svarta vänner och barnen gick i blandade skolor. De verkade schyssta mot sin tjänare. Jag hade trevligt och var glad att jag tackat ja.

På onsdag kan jag få lift med fadern till Bulawayo. Han kom hem från jobbet i svart kostym (!) men bytte snabbt till ledigare kläder. Han verkade rätt schysst men visade sig vara mindre liberal än dem och tyckte inget vidare om svarta. Vi åt kvällsmat och satt och pratade om Sverige och Afrika och Rhodesia. Några av tjejens (Valery) kompisar var där också. En kille på universitetet ska visa mig det i morgon. På förmiddagen ska deras chaufför ta mig till de afrikanska townshipen! Jag måste säga att Rhodesia verkar schysstare mot de svarta än Sydafrika. Man får t.o.m. gifta sig med dem om man är vit.

* SWA=South West Africa = nuvarande Namibia
** Det här minns jag som en väldigt utmanande situation. Vad skulle jag göra om konvojen blev angripen av gerillan (frihetskämparna i mina ögon, terroristerna i de andras)? Ställa mig upp och säga ”Jag är svensk, jag är på er sida”? Knappast. Skjuta mot gerillan? Knappast heller. Gömma mig och hoppas på att inte bli träffad. Förmodligen. Hur vet man sånt i förväg?
*** Nuvarande Harare

 

Messina-(lift)-Salisbury, 59,6 mil, sover hos familj,
Resor: R0, Mat: R0,95, Sovplats: R0, Summa: R0,95
Messina/Musina, Sydafrika – Salisbury/Harare, Rhodesia